Själv är bästa dräng

Hon står i sitt kök, med uppvikta jeans och färgglad t-shirt, och trycker på "record". Först några anslag på en uråldrig dulcimer, därefter trumrytm, basgång, gitarrkomp, sång, körstämmor och slutligen ett sagolikt stråkarrangemang som grädde på moset -alltmedan hon spelar in sig själv på alla samplings- och loopingpedaler framför tårna.
Kanske har även du sett Theresa Anderssons Youtube-klipp till låten Na na na och förbluffats.
Efter över en miljon visningar har den gotländska singer/songwritern nått en smått osannolik framgång världen över.
- Jag gjorde bara en enkel köksinspelning, så att konsertbokarna kunde se hur jag framför mina låtarna. Jag trodde väl att 50 personer skulle se klippet.... Helt otroligt, säger Theresa Andersson.
Uppstod av en slump
Egentligen uppstod hennes "one woman band" av en slump för tre år sedan, när Theresa Andersson erbjöds en turné i Sverige.
- Jag hade inte råd att ta med mig ett band, vilket var ett problem eftersom jag hade dåligt självförtroende som soloartist då. Så jag började öva in låtar själv med olika loopingpedaler.
Intresset för "klipp- och klistra"-tekniken har funnits sedan barndomen.
- Jag hade alltid tyckt om att knåpa och sätta ihop saker men aldrig tidigare kopplat det till musiken. När jag började med loopingpedalerna märkte jag hur väl det passade min personlighet. Det blir ett slags kollage med olika ljud och texturer, ganska "operfekt "och konstnärligt. Och jag gillar den live-känslan.
Finns det folk som tvivlar på att du verkligen framför allting "live"?
- Absolut, ända tills jag gör ett misstag. Nu har jag upptäckt att det är positivt när något går fel, då förstår publiken att det är på riktigt.
"Publiken är viktig"
Theresa Andersson beskriver gärna sina konserter som teaterföreställningar - med samma musik varje kväll men hela tiden nya miljöljud och publikens gensvar som en del av låtarna.
- Att spela med bara sig själv är en speciell upplevelse. Det finns ingen att skylla på, ingen att luta sig tillbaka på och inspireras av, annat än publiken. Och publiken är en fantastiskt stor del i det jag gör. De vävs in hela föreställningen.
Totalt använder hon ett tjugotal pedaler samtidigt, vilket kräver enorm simultanförmåga.
- I början var det jobbigt. Mycket blåmärken, snubbel, svordomar och blåsor på tårna. Men man lär sig efterhand.
Musikmetropolen
New Orleans har varit hemstaden ända sedan hon flyttade dit som 18-åring tillsammans med dåvarande pojkvännen.
- Jag blev kär i New Orleans med en gång, från första andetaget på flygplatsen. Det är totalt olikt Gotland, luktar jord, fukt och mögel. Och maten är väldigt kolesterolrik....
Hon har präglats av alla rytmer och klanger i Lousianas musikmetropol, dessutom spelat med flera av stadens stora stjärnor som The Meters, Allen Toussaint och Aaron Neville.
- När Saints vann Superbowl för första gången någonsin gjorde jag en hyllningsvideo tillsammans med Aaron Neville, fantastiskt kul.
Orkanen Katrina
Theresa Andersson fick också uppleva katastrofen när orkanen Katrina dränkte New Orleans och mer än 1 000 människor omkom år 2005.
- Vårt hus står på en höjd och klarade sig undan men det var en uppslitande, hemsk tid. Jag har jobbat mycket i skolorna med fattiga ungdomar som har förlorat allt.
Samtidigt innebar tragedin en positiv vändpunkt.
- När man går genom en sån omställning i livet, som slår så hårt mot tillvaron , då omvärderar man allt. Efter stormen slutade jag bry mig om vad andra tyckte, huruvida låtarna passar i radio och så vidare. I stället fokuserade jag på något som jag verkligen ville göra helhjärtat, säger Theresa Andersson.