I bokhyllan står ett inramat svartvitt fotografi. Bilden föreställer en femårig, kanske lite rultig gosse i knäbyxor, vit skjorta och en keps.
När bilden togs bestod pojkens värld av hemgården i Sattavaara. Där fanns två bondgårdar i väglöst land. Det var fyra kilometer till landsvägen.
Tillsammans med mamma Ebba fick pojken två år senare gå genom skogen för att ta landsvägsbussen de tre milen in till Tärendö. På 1940-talet var skolbussar ett okänt begrepp. Barn som bodde långt från skolan fick i stället flytta in på så kallade arbetsstugor.
– Jag förstod inte ett ord vad fröken sa. Jag kunde inte tala svenska och i skolan var det förbjudet att tala finska. Vi pratade förstås i smyg, men om någon vuxen hörde oss blev vi straffade. Huja!
Den första arbetsstugan startades i Stockholm i januari 1887. Tanken var att erbjuda skolgång och bra mat till mindre bemedlade barn.
Efter nödåret 1902 startades åtta arbetsstugor i Norrbotten. Det var ett internat där barnen fick vistas åtta månader om året och fick mat, kläder samt en möjlighet att gå i skola. Verksamheten finansierades i början av frivilliga bidrag.
Efter skoldagens slut kunde barnen få undervisning i praktiskt arbete. Det var anledningen till att de kom att kallas arbetsstugor.
I Norrbotten inrättades 21 arbetsstugor mellan åren 1903-1954. Merparten hamnade i den delen av Tornedalen där det talades meänkieli eller finska.
I dag bor Sixten Palovaara i Luleå. Efter att ha arbetat i skogen och gruvan sökte han arbete på järnverket. Tillsammans med frun Göta bildade han en familj.
Fortfarande sitter minnet från barndomsåren kvar som en vass tagg. Han väntar på att få berätta sin historia till sannings- och försoningskommissionen. Dottern har lovat att köra honom till mötet.
– Vi är den sista generationen som vet vad som hände i arbetsstugorna och i skolsalarna. När vi är borta är det ingen kvar som kan berätta.
Föräldragården finns kvar. Det gör också arbetsstugan, även om den med åren blivit alltmer förfallen.
– Det känns vemodigt att komma dit. Jag har hemska minnen, en del vill man inte minnas. Visst fanns många i personalen som var otroligt snälla, men där fanns alltid någon som vi brukade kalla för "höken". För hökarna kändes det som om straffet var det viktigaste.
Han berättar om sovsalen, där det skulle vara släckt och tyst klockan 20,. Ibland kunde det vina kuddar genom mörkret mellan pojkarnas sängar.
Det innebar ett risktagande. Föreståndarinnans rum låg vägg i vägg. Bestraffningen kunde vara att bli utskickad i bara nattskjortan i den kallställda hallen.
– En gång kom föreståndarinnan inrusande och försökte ge mig ris, men jag gömde mig under täcket. Det kändes inte så mycket.
Han berättar om näsblodet efter att ha fått en örfil av skolläraren, hur barnen plockade råttlort ur gröten och första gången som han fick känna lukten av kokt morot.
– Vi åt aldrig grönsaker hemma. Jag tyckte att det luktade hemskt, men lyckades till slut få i mig maten. En kamrat blev indragen i köket där han tvångsmatades. Han kräktes i tallriken och fick inte lämna förrän han hade ätit upp allt som låg på fatet.
Vad hade du tyckt om dina barn fått en sådan skolgång?
– Nej, nej, det är tur att det är andra tider nu. Voj, voj, det var hårda bud. Det konstiga är att det blev människor av oss i alla fall.