Året är 1973. Siv Öberg är 15 år gammal och har just fått veta att hon inte tar sig in på frisörprogrammet.
– Då tänkte jag som jag alltid gör, att jag får väl fixa det på annat sätt då.
Hon stegade helt sonika in på en salong och frågade om hon kunde börja jobba där. Sagt och gjort, hon blev schamponeringsflicka på heltid.
– Det fanns sådana på den tiden och det var jättebra för mig. Det var ingången i yrket, att få en roll i salongen och få vara mitt i allt det där jag tyckte så mycket om. Olika folk, frisyrer och tekniker. Jag lärdes upp successivt inom klippning genom ett lärlingssystem som finns än i dag men som få småföretagare tyvärr har råd med.
Siv satsade alltså på lärlingsvägen och fick lön för att vara i den värld hon gillade bäst. 1974 flyttar hon till sin första egna lägenhet, en etta på Skurholmen.
– Jag minns den kostade 240 kronor i månaden och att min lön var 484 kronor. Boendekostnaden slukade hälften av lönen, men så är det även i dag för många.
Det är aldrig pengarna som lockat, det är människorna. Kundernas livshistorier är den stora behållningen.
– I det här jobbet blir man lätt en sorts hobbypsykolog. Det är många gånger jag hört om skilsmässan långt innan partnern fått veta om den. Man kommer folk väldigt nära helt enkelt, och jag älskar det!
När hon först startade eget var det hemma i villan på Knöppelåsen. Sonen Ted var då en liten och i princip jämt i salongen.
– Han växte upp där, så var det.
Nu står han själv och klipper bara ett par meter från Siv. Han följde nämligen i sin mors fotspår och lärdes upp av henne på salongen. Och nu äger hela balunsen, driver webbutiken och håller koll på flödet av kunder.
– Lillpojken vet du. Och nu har han fått en liten dotter, så bara hon kommer upp på benen och blir lite äldre ska hon förstås börja cirkulera omkring här. Jag längtar!
Ortsmässigt har hon varit Luleå troget hela sin yrkeskarriär förutom ett avbrott då hon tänkte testa annat i början av 1980-talet. Då drog Siv till Stockholm och ville se hur vingarna bar i en annan bransch än den hon då jobbat sig in i via sax och kam i Luleå.
– Men du vet. Det slutade med att jag stod och klippte ändå efter diverse städjobb och annat jag hade. Jag ville inte släppa saxen. Det mest sanslösa uppdrag jag hade där i Stockholm var när jag efter städpassen på polisens bedrägeriavdelning stod och klippte poliser på löpande band. Haha! Tur det är preskriberat.
När Siv Öberg minns tillbaka på sitt yrkesliv kommer bilderna tillbaka kristallklart. Och hon har mycket bevarat i form av gamla dagböcker, utskrivna bilder och minnesanteckningar. Hon lägger fram en bunt med foton föreställande en hårshow på Statt 1982. I hennes stol satt samma person som nu sitter hos henne och blir klippt.
– Jamen kolla där. Vad unga vi var!
Det utbrister Catharina Öystilä som varit kund hos Siv Öberg sedan de där bilderna togs i början av 80-talet, med ett kort avbrott då hon, precis som Siv for till Stockholm ett par år.
– Man blir så trygg när man hittat "sin" frisör. Hon vet exakt hur jag vill ha det, säger Catharina som besöker Siv var fjärde vecka ungefär.
Vad gäller framtiden ser Öberg inget slut. Så länge hon lever kommer hon förmodligen fortsätta att klippa folk.
– Skulle inte förvåna mig om jag ränner omkring på äldreboendet med sax i hand. Varför sluta med något man gillar?