I över 20 år har Karl Petersen vandrat dagligen i centrum. Han gjorde det till en återkommande vana under sina elva år som kommunalråd och har fortsatt med det även som pensionär.
I hemmet på Gültzauudden står flyttkartongerna uppradade i hallen. I mitten av nästa vecka rullar flyttlasset söderut.
– Jag och min fru Ewa har bestämt oss för att flytta närmare barn och barnbarn. Det känns rätt, även om jag tycker att Luleå är en fantastisk stad. Jag tror att om man inte är född här så uppskattar man staden mer och på ett lite annat sätt. Alla blir vi positivt överraskade över hur fint det är, över sommarljuset, av vintern och hur folk här är rättframma och vågar säga vad de tänker och tycker. Det gör Luleå till en unik plats i världen.
Han beskriver sin lunchpromenad som "ett enkelt knep" och uttrycker förvåning att inte fler politiker valt att slå in på samma väg.
Efterträdaren på kommunalrådsposten, Niklas Nordström, anmärkte redan under sina första dagar i stadshuset att han ansåg att det krävdes mer än en promenad på Storgatan för att styra en stad som Luleå.
– Jag håller inte med. Jag har alltid tyckt att det är viktigare för ett kommunalråd att vara tillgänglig i sin egen stad än att bygga nätverk i Stockholm. Sånt är också viktigt, men att lyssna till väljarna är ännu viktigare.
Han brukar kalla vandringen för sin egen "Gallup-undersökning", där han dagligen kunde mäta sin popularitet bland väljarna.
– Jag såg direkt hur jag låg till bland Luleåborna. Jag har för vana att se folk i ögonen. Om de slog undan med blicken eller försökte glida undan, då visste jag att nu är jag i onåd.
Även om tonläget kunde bli tufft som när det satsades mångmiljonbelopp i Coop Arena har Karl Petersen aldrig väjt inför mötet med väljarna.
– När det blåser snålt är det ännu viktigare att lyssna. Jag vet att mina promenader blivit uppskattade. Jag lärde mig snabbt att vid övergångstället på Smedjegatan står de och väntar på mig. "Hör du, Kalle, har du tänkt på att..."
Han beskriver debatten kring rivningen av de så kallade Fritz Olssons-husen som sin tuffaste tid på Storgatan.
– Det var en fråga som satt djupt i folks hjärtan. Det fanns inte så mycket som vi kunde göra. Fastigheten ägdes av privata intressen som ville utveckla tomten. Det var lite sorgligt att affären väckte så mycket känslor, men jag tycker att det till slut blev riktigt bra. Vi blev av med en grusparkering, samtidigt som Luleå fick ett högklassigt hotell och vi såg till att Ebeneser blev skyddat.
Har du någon gång ändrat inställning mitt på Storgatan?
– Jag minns när vi diskuterade att starta ett storkök som skulle laga mat till alla skolor, äldreboenden och förskolor. Då var det en taxichaufför som vevade ned fönsterrutan: "Kalle, har du tänkt på om storköket drabbas av salmonella då smittar du ned halva Luleå?" Det slutade med att jag gick tillbaka till stadshuset och sade att det blir inget storkök.
Han lyfter fram Kulturens hus som sitt främsta bidrag. Frågan debatterades i 50 år. Under åren övervägdes 14 olika platser.
– Kulturen har alltid haft svårt att stå emot när det ställs mot skola och omsorg, men efter nio månaders arbete lyckades vi få igenom beslutet i fullmäktige. Det var nästan total enighet. Kulturens hus har haft en enorm betydelse för Luleå som stad. Det har bidragit till att klimatet blivit varmare.