Det har snart gått två år sedan regeringens sannings- och försoningskommission inledde utredningen om kränkningar mot tornedalingar, kväner och lantalaiset.
Den valde samma arbetsmodell som den norska kommissionen i sin granskning av förnorskningspolitik mot samer, kväner och norskfinnar.
På onsdagen genomförs det 21:a och avslutande kaffemötet i Almska skolan, Boden.
– Det är ett lyckat grepp som avdramatiserat vårt arbete. Det har kommit runt 30-40 personer till varje kaffemöte, berättar kommissionens sekreterare Stefan Aro som är tjänstledig från sitt ordinarie arbete som präst i Övertorneå församling.
Nu övergår arbetet till att sammanställa de personliga berättelserna. Totalt handlar om uppemot 120 vittnesmål.
Stefan Aro berättar om känslosamma möten.
– Även om vi fortfarande befinner oss mitt i processen så framstår det för mig som väldigt tydligt att det här handlar inte bara om självupplevda berättelser från 1920- eller 30-talet utan om en skamproblematik som omfattar även efterkommande generationer. En person sade till mig att "vi hade egentligen inget emot att lära oss svenska, men varför var det så viktigt att vi skulle skämmas för vårt eget språk?" Det är en bra konklusion.
Den 25 februari samlas kommissionen i Luleå för ett symposium som är öppen för allmänheten. I samband med mötet i Vetenskapens hus presenteras två forskningsrapporter av Curt Persson respektive Lars Elenius.