”Före 1950-talet var regelbundenhet, harmoni och balans självklara ledord inom kyrkoarkitekturen. Att överge symmetrin var otänkbart. Men när modernismen svepte in lämnades få områden orörda. Man såg nu en chans att förändra, att göra något nytt.”
Med några sammanfattande rader målar arkitekturhistorikern Helena Lind upp vad som varit och vad som komma skulle inom detta sakområde. Hon fortsätter nämligen: ”Kyrkobyggandet i Sverige fick ett enormt uppsving under 1950-, 60- och 70-talen. Närmare 500 nya kyrkor uppfördes under den här perioden. Orsaken till byggboomen står främst att finna i inflyttningen från landsbygden till städerna och den därpå följande utbyggnaden av förorter, inte minst kring storstäderna.”
Ett sådant konstaterande kan också förklara varför en del av den här vågen har gått Norrbotten förbi. Visst kan man komma på ett antal småkyrkor, särskilt i kustlandet, men något motsvarande ett halvt tusental blir det i alla fall inte. Bristen speglar en mera konventionell förklaring när det gäller att jämföra länet med riket. Det är en variation på det gamla talesättet att norr om Dalälven saknas adel, ekar och kräftor. Och för Norrbottens del skulle senare tiders kyrkobyggande ha varit jämförelsevis blygsamt.
Kan detta verkligen vara en riktig slutsats? Så långt tycks gälla att Helena Lind och Bert Leandersson presenterar ett urval med 31 smakprov från hela landet varav tre ligger i Övre Norrland. Det sistnämnda är lika med Västerbottens och Norrbottens län, eller tillsammans en tredjedel av Sveriges yta. Med det snäva urvalet frågar man sig vilka som haft förmånen att utpekas. Det gäller tre kustbygdskyrkor, nämligen Tegs kyrka i Umeå, Örnäsets kyrka i Luleå och Haparanda kyrka. Ser vi urvalet ur historisk synpunkt så kan man finna en huvudlinje. De medeltida övrenorrländska storsocknarna Umeå, Luleå och Torneå antyds men längre än så kommer man inte.
Med en rikssvensk publiks ögon kan det också vara förståeligt med det snäva urvalet. Ett skäl är att det är lättare att sälja närområdet än periferin eller att det är en kommersiell styrning bakom urvalet. Måhända ger folktäthet och bättre ekonomiskt underlag större möjligheter att satsa på stora och arkitektoniskt krävande byggnader. Namnkunniga arkitekter lockas av resursrika uppdrag och sådana projekt blir i sig omskrivna och gärna hamnar i monografier som den nu aktuella boken.
Äntligen får vi återvända till de två norrbottniska objekten. I Haparanda ersattes 1967 en tidigare nedbrunnen sockenkyrka. Arkitekt var Bengt Larsson som även har gestaltat Gävle krematorium. I folkmun var kyrkan mest känd som ”silon”. Det anger hur arkitekturen i allmänhet har uppfattats. Helt andra omdömen finns även, som några rader av Helena Lind: ”Kyrkan i Haparanda är lika hög som den är lång {….} Med det udda greppet formades ett sakralt rum som saknar motstycke i modern svensk arkitektur. Kyrkan är utskälld, men också hyllad och rankad som ett huvudverk av sin tid. Den kom att bli sin föregångares motsats i allt. […] Ur askan efter en liten ljus träkyrka restes en gigant av stål, plåt och betong. Inte så underligt att en motreaktion kom.”
Och till sist Örnäsets kyrka i en förort till Luleå. Den invigdes i adventstid 1963, ritad av den i staden verksamme Bertil Franklin, känd även för den närbelägna Mjölkuddskyrkan. Örnäsets kyrka är långt ifrån någon småkyrka. Den rymmer sjuhundra personer och storleken vill författaren förklara med järnverket som då sysselsatte en större personal än i nutid. Detta är samtidigt ”portarnas kyrka”. ”Alla intryck ställs på ända så snart vi kommer in och ser den blåmelerade korväggen med sin vidunderliga utsmyckning. Det regnar guld över oss när mosaiken träffas av ljuset från det stora fönstret i väster.”
Med en sådan ordmålande beskrivning måste också beröm ges till fotografen Leandersson, ”en av Sveriges skickligaste arkitekturfotografer”. I projekt med skribent och fotograf blir ofta den senare satt på undantag. Här lyser dock de 31 valda objekten i all sin bildmässiga glans. Studera bilderna, och nöj dig inte med exemplen från Luleå stift. Skönheten finns i av människan skapade konstverk som är lika med våra sen-tida kyrkor.