Vi hämtar upp Kerstin Wanhatalo på socialförvaltningen i Luleå. Hon arbetar på Freda-mottagningen mot våld och har informerat socialsekreterare om kvinnors och barns utsatthet vid våld i nära relationer.
Nu ska vi åka till Kvinnobiblioteket på Björkskatan och titta på Kerstins första egna utställning av målningar. Hon har visat sina verk på Konst i det gröna tidigare.
Kerstin är en upptagen yrkeskvinna och vi utnyttjar tiden i bilen till att starta intervjun. Hon berättar att hon alltid har hållit på med färg och form. Innan hon började med måleri sydde hon en hel del.
I väntan på första barnet introducerade en holländsk vän henne i oljemåleriets värld.
- Där satt jag med min stora mage och fick lära om teknik och färger. Jag målade en kvinna på en stol i många olika lager färg. Den tavlan har jag kvar, säger hon.
Så föddes barnet och ganska tätt inpå ett till. Måleriet hamnade i bakvattnet. Däremot tryckte Kerstin tyger och sydde barnkläder till försäljning.
- Lite grann målade jag också. Sedan blev det mer när vi flyttade tillbaka till Luleå efter tio år i Göteborg. Jag målade i perioder, berättar Kerstin.
Mest människor
Det är under de senaste tio åren som Kerstin Wanhatalo har koncentrerat sig på måleriet.
- Barnen har flyttat och jag fick ett eget rum att ha som ateljé. Det är en stor fördel att kunna låta alla grejer stå framme.
Hon arbetar heltid, studerar vid universitetet och försöker hålla i gång måleriet.
Hennes bilder får ofta en grund i akryl och sedan övergår hon till att arbeta i olja. Eller också blir det enbart oljefärger.
- Jag målar mest ansikten och människor. Nu senast, efter att jag bodde på Gotland i ett och ett halvt år, har det blivit mer och mer natur och djur också, säger hon.
Många kurser
Kerstin Wanhatalo förklarar att det är bilden som talar till henne, inte hon som talar till bilden. Hon målar aldrig avbildande.
- Det kommer upp en grundbild i mitt huvud. Jag kan inte sätta ord på vad jag målar. När bilden är klar och jag tittar på den kan jag kanske se det. Den kan till exempel spegla en viss period i mitt liv.
Hon har genom åren gått många kurser i måleri. Det har varit kvällskurser och sommarkurser på Sunderby folkhögskola och kurser hos konstnärer, bland andra Luleåkonstnärerna Jan-Anders Eriksson och Inger Thurfjell, och Stina Wollter i Uppsala.
- Kurserna har varit möjligheter att lära och chanser att måla.
Samtal uppstår
Hon jämför yrkesarbetet med målandet: I jobbet har hon ett uppdrag som hon ska utföra. I måleriet är det bara hon och hennes behov att uttrycka sig.
- Men jag lämnar också ut delar av mig i målandet.
Att möta publik gillar hon.
- Det kan uppstå samtal om bilden, eller också tycker någon att en bild är fin helt enkelt.
Att få sälja en tavla är en speciell upplevelse.
- När någon inte bara tycker att en tavla är fin utan också vill ha den på väggen hemma. Det är speciellt.
Rolig gest
Kerstin Wanhatalo hittar sin inspiration i färger och i att titta på andras bilder på museer och på konstutställningar. Men inte bara i det:
- I söndags till exempel när jag tittade på kulturprogrammet Babel på tv så blev jag inspirerad av programledarens sätt att hålla sin arm. Det var en rolig gest som satte sig i mitt huvud.
Hon har några favoriter bland världens största konstnärer. Finska Helene Schjerfbeck, britten Lucian Freud och italienaren Amedeo Modigliani är tre av dem.
- Jag går alltid på museer och konstutställningar när jag är ute och reser.
Några favoriter
I kvinnobiblioteket på Björkskatan hänger nu elva verk av Kerstin Wanhatalo. Hon är november månads utställare och hennes bilder ska finnas här till och med 28 november.
Vi ber konstnären välja ut några av sina favoriter. Den första tavlan som hon då visar heter "Vill du?". Den domineras av en kvinna i uppsatt hår, starkt röda läppar och orange klänning. I vänsterkanten står en man. I bakgrunden finns ytterligare en person.
- Hon möter honom, tittar på honom och frågar "Vill du?". Figuren i bakgrunden blir jag inte klok på. Är det ett barn eller är det en äldre person? Jag vet inte, säger Kerstin Wanhatalo.
Hon vill att varje betraktare av hennes bilder ska titta och själv bygga en historia.
- Jag målar aldrig "färdiga" bilder som till exempel en blomma, säger hon.
Olika känslor
Kerstin tycker förstås om alla sina bilder, men hon får olika känslor för dem. Hon visar "Min rosa period". Det är en bild med mängder av kvinnor, och en liten pojke.
- Jag har fått frossa i rosa och grönt, och i pastellfärger.
Jag frågar varför kvinnor har en så central roll i hennes måleri.
- Det är roligare att måla mjuka former. Till viss del handlar det också om ett sätt att gå in i olika roller, att leka med bilden av sig själv, svarar Kerstin Wanhatalo.