Äventyret började den sista maj år 2015. Då vinkade Luleågrabbarna Allexius och Marcus adjöss från båten Amiga, medan vänner och familj grät och vinkade tillbaka från hamnen. Det var snöblandat regn och blåste mycket. Idag (onsdag reds. anm.) blåser det lika mycket på det stålgrå havet, 16 meter per sekund, och vi har fått tillåtelse att sitta i en båt för intervjun.
De ville komma på ett sätt att resa utan att behöva åka hem någon särskild tid och segling sågs som det bästa alternativet. Innan resan kunde ta fart tog dom hjälp av seglingskunniga familjen Domeij från Luleå. Pär och Johan Domeij, gjorde sjömän av pojkarna, kan man säga. Men lite sakigt var det i början.
– I början av resan körde vi mycket med motorn. Först när vi kom till Atlanten var vi varma i kläderna, säger Marcus.
Men med tiden växte seglandet hos framför allt Marcus och han började trivas riktigt bra med det tysta långsamma sättet att färdas.
– Jag tror jag är bra på att segla långt, men inte att kryssa och det där finliret.
Rutten gick i stora drag över Nordhavet, Atlanten, Karibien, Panamakanalen och sedan Söderhavet. De bunkrade alltid upp så att de kunde vara dubbelt så lång tid ute till havs som de hade planerat att vara. Ibland hade de tillgång till kyl, men oftast inte.
– Vi åt mest gul makrill och tonfisk, det var nästan bara det vi fick på kroken, säger Marcus.
För en som aldrig prövat, kan det tyckas långtråkigt att vara ute på Atlanten i många veckor.
– Det var inte det, saker rullar på, jag försökte tänka som om jag var i fängelse och skaffade rutiner, sova när det är mörkt, träna och plugga lite, säger Marcus.
Allexius säger att han blev bra på att komma till ro med de långa seglingspassen, men att han ibland önskade sig fler dagar.
– När man börjar anpassa sig till att man har mycket tid, blir det till slut så att man inte hinner göra allt man vill.
Vad har ni lärt er?– Jag har insett att man kan leva livet på så många olika sätt, medvetandet har fått en annan tyngd, säger Allexius.
– Innan jag reste trodde jag att jag skulle återvända som en helt ny person, men så är det inte riktigt, säger han.
Och som alla världsomseglare var de med om både stormar och höga vågor.
– Jag satt och lyssnade på en poddcast när det började storma, det kom ett lokalt oväder, det var riktigt obehagligt, säger Allexius.
Han berättar att båten inte hade något rullsegel, vilket gjorde att de tvingades stappla ut på fören mitt i stormens öga och byta.
Livet till havs innebar tid till reflektion.
– Just innan Stilla havet fick jag en känsla av att jag ville gå in i en kyrka. Kanske för att söka gud välsignelse, att han skulle bringa oss tur. Jag är sjukt oreligiös, men att gå in i en kyrka är som att gå in på McDonalds. Det finns kyrkor överallt och man känner sig hemma, säger Marcus.
Vad var finast?– Bay of virgins, en vik i Fatu Hiva. Det var magiskt. En del platser var så vackra att man knappt kunde tro att något kunde vara så vackert.
Vad var fulast?– Peterhead i Skottland, säger Allexius.
Känns jorden mindre nu?– Jo, det tar två år att segla till Tahiti, men 36 timmar att flyga dit, poängterar Allexius.
Det gungar i båten vi sitter i och vi går ut på bryggan. Pojkarna pekar mot hamnen Granudden, där, där fixade dom med båten Amiga och de frågar om de ska blicka ut över havet på bilden som ska tas.
– Det var ju nästan precis sånt här väder när vi åkte Marcus!