"Att växa upp kan vara knepigt", börjar speakerrösten.
Strålkastarna faller på mitten av sporthallsgolvet i Luleå energi arena som i dag förvandlats till en enda stor dansscen. Läktarna är fyllda av en ung publik från Luleås förskolor. Bella, spelad av sjuttonåriga Nathalie Johansson, tar på sig ryggsäcken och gör sig redo för skolan. Hon har en tuff tid framför sig eftersom hennes pappa fått ett nytt jobb. Den här skoldagen tar hon avsked från sina klasskamrater. Utåt är hon tuff, men inom henne gnager oron och en röst som säger att det inte är "så bara" att flytta. Tänk om hon inte får några nya kompisar?
De olika dansnumren uttrycker Bellas kaotiska känsloresa. När hon tar avsked är det mörkt, blått och musik i dova toner. Det byts sedan snabbt mot kaxighet och attityd. Det här fixar jag väl?, tänker Bella.
Publiken får följa med när hon möter sin nya klass."Hallå! Det är jag som är Bella och jag har precis flyttat hit. Jag älskar att dansa och...", men så faller hon i gråt. Sedan rymmer hon. Hon sitter i regnet med sin ryggsäck som paraply. Det blir vändningen. När hon tillåts vara ledsen kommer glädjen tillbaka, vilket också är berättelsens budskap. Nathalie Johansson som spelar Bella pustar ut efter föreställningen som är den första av fyra.
– Det är mycket adrenalin i kroppen när man dansar. Det är det roligaste.
Hur är det att ha huvudrollen?
– Jättekul! Jag gillar att stå i centrum.
Vem är Bella?
– En liten tjej, i ålder alltså, som behöver alla känslor för att fungera. Hon är envis och kaxig, säger Nathalie Johansson.
Några av de minsta dansarna är Nelly Lundberg, 5, och Nora Sundelin, 4 år, som iklädde sig rollerna som dansande clowner. Och de gillade det.
– Det är som att jag vill göra om det jättemånga gånger, säger Nelly Lundberg efteråt.
Deras dansledare är Sofie Paarvin, 15, och Emelie Selberg, 14. Varje grupp har utformat sin egen koreografi. De tycker att det är roligt att få ihop en koreografi med 15 barn.
– Men helt plötsligt kan de springa åt olika håll, säger Sofie Paarvin och skrattar.