Norrbottensteatern fyller 50 år och vad kan passa bättre än att låta Liv Strömquist hålla upp sin feministiska skrattspegel. Det här är en pjäs i tiden och teatern återvänder på något sätt till sitt ursprung, att spegla samtiden.
Nu är samtiden 2017 något helt annat än samtiden 1967. När publiken för 50 år sedan tog till sig den politiska vänsterteatern, fångades av den och vredgades över den tidens tingens ordning. Nu får den skratta hejdlöst åt 2017 års kanske främsta samtidsfråga: könsrollerna och då ur ett feministiskt perspektiv. Det blir lite av en fars när Liv Strömquists seriestrippar förvandlas till scenkonst, en feministisk fars.
Redan i inledningen rycks vi med när de fyra skådespelarna, genusjämställda med två av vardera könet, står på rad och sjunger Whitney Hustons-låten ”I’m every woman/It’s all in me”. De sjunger var för sig, gång på gång med allt gällare röster och där Kristine Gulbrandsen excellerar i sin röstframställning.
Det är början på en kavalkad i högt tempo av kändisar och hur de är och hur de var i sina relationer till det motsatta och förekommande fall det egna könet. Svenska kändisar och världens kändisar. Där passerar Elvis Presley och hans barnarov Priscilla, Simone de Beauvoir och hennes Jean-Paul Sartre, Amy Winehouse och hennes knarkare, Britney Spears och hennes Kevin, Håkan Juholt och hans Åsa Lindgren, Svante Thunberg och hans Malena Ernman, August Strindberg och hans Siri von Essen, ja listan är lång över alla omtalade personer som passerar revy och bidrar med sina könsroller.
Det handlar om kvinnan som anpassar sig till mannen, tar hand om mannen och där mannen nästan går under när kvinnan vill leva ett eget liv. Vi får gång på gång se de två herrarna ligga på golvet, vrida sig och storgråta över kvinnan som vill göra något eget, inte nöjer sig med den vårdande, anpassliga bihangsrollen. Jens Nilsson excellerar i sina sammanbrott som övergiven man.
Och varför gifter sig inte manliga fotbollsspelare med kvinnliga fotbollsspelare? Chippen Wilhelmsson och hans Oksana Andersson, fotomodellen som överger sin karriär för att tillfredsställa makens behov, som blir en snittblomma i en vas i stället för att få växa vidare. Glenn Hysén tar exfruarna helt enkelt livet av.
Och vi skrattar och vi gör det åt Mikael Odhag när han excellerar i sin stora kärlek för författaren Steve Sem-Sandberg, en litterär kärlek som besvaras av en annan Sem-Sandberg-älskare, men som övergår till närkontakt av mänskligt slag och mellan samma kön. Det blir förskräckligt i den manliga världen.
Det här är det roligaste vi sett på Norrbottensteatern sedan Carin Mannheimers ”I sista minuten”. Då var det Karin Enberg som tog fram det bästa ur sina skådespelare. Nu är det gästregissören Kia Berglund som gör det. Vi har redan nämnt tre och där finns också Linda Wincent som alltid glimrar när regin är den rätta.
Pjäsen är en enaktare och det är alldeles rätt. Att skratta sig igenom två akter hade blivit i mesta laget. Sedan är denna enaktare redan ett kraftprov för skådespelarna. Den sparsamma scenografin känns också så rätt: en flyttbar bur och några zacco-säckar.
Liv Strömquist tänkte på dig och mig när hon gjorde pjäsen, att vi skulle skratta åt den romantiska kärleken och kärnfamiljen. Det gjorde vi och mellan skratten såg vi det vi inte tidigare sett och insett i innan vi steg in i teatersalongen denna premiärkväll.