Sara Arnia kom till Prinsnäs utanför Råneå som krigsbarn när hon var fem år. Det var 1940. Hon återvände hem till Korpilahti utanför Jyväskylä 1946, efter krigets slut.
– Jag kunde bara finska när jag kom till Sverige. När jag återvände till Finland kunde jag bara svenska. Mamma skickade mig till en äldre kusin i Helsingfors där jag kunde gå i en svenskspråkig skola. Jag växte upp där. Efter ett år hade jag lärt mig finskan igen.
Hon gick Svenska teaterns elevskola i Helsingfors 1956-1958.
– Det var inte så att jag alltid hade drömt om att bli skådespelare men vi spelade teater i skolan och sedan blev det amatörteater på kvällarna när jag jobbade i en bokhandel. Läraren tyckte att jag skulle pröva in vid teatern och jag halkade in på en saga om en kantarell som jag framförde.
Mer demokratiskt
Hon berättar att elevskolan var en del i Svenska teaterns hus och att teatereleverna delade café och andra lokaler med de etablerade skådespelarna och scenarbetarna.
– Det var väldigt bra. Vi blev en del i en levande teater från början, säger hon.
Som färdig skådespelare spelade hon på finlandssvenska scener i Vasa och Åbo.
1970 flyttade Sara till Luleå med sina två söner som då var 9 och 11 år och började arbeta vid Norrbottensteatern.
– Jag hade bekanta som jobbade i Luleå och de lockade över mig också. Teatern här hade ett demokratiskt arbetssätt med en repertoarkommitté där alla yrkesgrupper var representerade. I Finland var det teaterchefen som bestämde allt, säger hon.
En massa pjäser
Hon tillägger:
– Men jag vill inte säga något ont om mina arbetsplatser i Finland. Jag fick göra allt från Pippi Långstrump till Romeo och Julia. Ingen försökte sätta mig i ett speciellt fack.
Förutom ett halvt års gästspel på teatern i Västerås blev Sara Arnia Norrbottensteatern trogen fram till sin pensionering.
– Jag vill trivas och det har jag gjort här. Jag älskar naturen. Den är källan till återhämtning för mig. Jag plockar allt som finns att plocka och jag njuter av höstens färger.
– Jag har fått vara med i en massa olika sorters pjäser, bland annat i pjäser som berättar Norrbottens historia som det anstår en regionteater. Lika roller hela tiden innebär stagnation.
Hon älskar sin publik och får kärlek tillbaka.
– Publiken har varit min motspelare, säger hon och berättar om närheten till publiken i bygdegårdar och andra små lokaler under turnéer runt om i länet.
Roligt hoppa in
Hon har fortsatt att spela teater efter pensioneringen.
– Jag klamrar mig inte fast vid skådespeleriet men det är roligt att bli tillfrågad och kunna hoppa in då och då. Då blir jag en del i ett sammanhang igen.
Nu vid 78 års ålder förbereder Sara sig för en ny pjäs. När vi kommer till henne är det fruktstund i logen som hon delar med två andra skådespelare. Hon bjuder generöst ut sina äpplen. Dagens repetitioner av enkvinnasföreställningen "O, du milde moder" i vilken Sara uppför delar av fem olika pjäser är slut för dagen. Det är premiär den 1 mars på scen 3. Då ska hon på 1 timme och 15 minuter gestalta kvinnoroller i Diktarmoran av Elvi Sinervo, En kvinna av Dario Fo, En uppstoppad hund av Staffan Göthe, Blodsbröllop av F Garcia Lorca och Moder Courage av Brecht.
– Jag har spelat alla pjäser utom Moder Courage tidigare. Gud vad många människoöden jag har gestaltat, säger hon och berättar lite om de nu aktuella kvinnorollerna:
Stressad kvinna
– Den medelålders kvinnan i Diktarmoran har gått i väggen och söker återhämtning i naturen. Styrkan i landskapet blir till mänsklig styrka i henne. Hon vill tillbaka till livet, längtar efter att bli en del i ett sammanhang igen.
– I En kvinna gör jag en stressad arbetarkvinna. Hon hämtar och lämnar på dagis, jobbar och sköter hemmet. Hennes man gör knappt något hemma. Hon är medveten om att det är fel men hinner aldrig ta upp det. De två får aldrig någon stund för sig själva.
– Kvinnan i En uppstoppad hund upplever samhällets omvandling. Hennes erfarenheter från 1950-talet och framåt gäller inte längre. Hon känner sig hjälplös.
– I Blodsbröllop har kvinnan förlorat sin man och en son. Det handlar om hederstraditioner. Männen styr och har maktpositionerna.
– Kvinnan i Moder Courage lever av kriget genom att sälja olika varor i en militärförläggning. Samtidigt förlorar hon alla sina barn i kriget.
Roligt återseende
Sara Arnia förlorade själv sin sambo Toivo Lundmark för två år sedan. De hade levt tillsammans i 27 år.
– Det är det värsta. Att en person plötsligt inte finns längre. Det är så definitivt och det blir så fruktansvärt tomt. Det går inte att gradera sorg men kanske är det ännu värre att mista ett barn, säger hon.
Nu ser hon fram emot premiär.
– Jag tror att jag har gjort över hundra roller på Norrbottensteatern. "O du milde moder" regisseras av Karin Parrot Jonzon som jag har arbetat med många gånger. Det är ett roligt återseende. Jag blev väldigt glad när hon hörde av sig.
Sanningen är att Sara själv hade gått och tänkt på hur roligt det skulle vara att på nytt få ta upp några av de kvinnoroller som hon gjort genom åren. Nu blir hennes dröm sann.
– Och min medspelare, musikern Lars Paulin, har skrivit helt underbar musik till föreställningen, säger hon överförtjust.