På botten i Notviken vid Karlshäll, som ligger utanför centrala Luleå, finns det timmerstockar, gammal pappersmassa samt gamla fynd som kätting och en stenkista – men även en hel del kvicksilverföroreningar.
Kvicksilver är ett av de allra farligaste miljögifterna och för att förhindra att det sprider sig ut i viken och vidare till älven har det sedan 2011 förberetts en sanering av viken.
En som har varit med vid flera undersökningar genom åren är Bo Forsberg. Han berättar att de har sågat upp ett hål på isen under vintern för att dyka ner till föroreningarna för att räkna stockar.
– Det är jättebra sikt. Man ser botten och att det är ljusgrått, men så åker man ner och tror att man landar på botten – men så blir det svart. Då är du inne i massan, man känner knappt något motstånd, säger Forsberg, som är arbetsledare för Dykab.
Men innan de kan börja ta bort pappersmassan måste all timmer som ligger i vägen bort från botten.
– Det är mest massaved, det är korta och smala stockar, säger Bo Forsberg.
Bakgrunden till att det ligger timmer och giftigt kvicksilver på botten är för att det för över 100 år sedan, 1912, startade upp ett träsliperi i Karlshäll. Timmer flottades till Notviken och togs upp i anslutning till de så kallade Tyskmagasinen som brann ned 2016.
Verksamheten producerade slipmassa, en mekanisk pappersmassa, som sedan levererades vidare till främst engelska pappersbruk. Men eftersom slippmassan endast kunde skeppas ut när det var isfritt lagrades den i magasinen flera månader och det ledde till att massan möglade vid upptining på våren.
För att komma till bukt med möglet som skadade massan började de använda fenylkvicksilver. Metoden introducerades 1952 och användes som bekämpningsmedel för att förhindra mögelskadorna fram till träsliperiets nedläggning 1962.
Men processen var inte felfri.
– De hade en process där man maler ner trä till pappersmassa, men ibland gick något fel och då släppte de ut massan i viken, säger Christin Jonasson, projektledare för saneringen från Golder Associates AB.
Det i sin tur ledde till att de stora mängderna pappersmassa och orenat processvatten släpptes ut i viken – och därmed samlades även kvicksilverförorenat sediment på botten.
I flera år har inblandade i projektet arbetat för att saneringen av viken ska börja – och nu kan de äntligen börja se ljuset i tunneln.
– Det är roligt att vi nu är igång med åtgärderna, säger Jonasson.
Att det har tagit tid är för att det är många tester, undersökningar och tillståndsprocesser som ska genomföras innan de kan börja. Bland annat har de tagit prover för att se hur kvicksilvret sprider sig i viken.
– Spridningen är ganska låg, men den är tillräckligt för att motivera att man ska göra någonting åt det, säger Jonasson.
Det är dock fullt möjligt att bada och fiska i vattnet. Men genom att ta upp kvicksilvret förhindrar de även ämnet att omvandlas till den giftiga föreningen metylkvicksilver.
– Metanylkvicksilvret tas upp av mindre organismer i sedimenten som sedan fiskarna äter. Då anrikas de i näringskedjan, det hamnar i fisk som vi kan äta.
Har man sett förhöjda halter i fiskar?
– Vi har provtagit fiskar och det finns förhöjda halter, men inte högre än livsmedelsverkets rekommendationer så att man inte ska äta det. Men det finns högre halter i älven, säger Jonasson.
I sommar när vi besökte viken hade de lagt ut en så kallad slitgardin i vattnet som ramar in de sediment som ska muddras. Siltgardinen går ända från ytan ner till botten och hindrar att partiklar sprids.
– Annars skulle det ske en mycket större spridning än den naturliga spridningen när vi lyfter stockarna, säger Christin Jonasson.
Gardinen är 840 meter lång och 7,5 meter hög – och den tog nästan två veckor att göra innan den sattes ner i vattnet. För att den ska hålla sig på plats har de fått använda kätting och rör.
– Det gick ganska fort. Det var en process, säger Bo Forsberg.
Efter det har de börjat få upp timmerstockarna från viken. Detta genom att fara runt med en pråm, ett lastfartyg, innanför de inhägnade området.
– På pråmen finns det en kran med en gripklo. Han stoppar ner den i vattnet och lyfter upp stockarna, lägger upp de på pråmen, spolar av de från lera och sedan lastar de över stockarna på en större pråm, säger Christin Jonasson.
För att hitta var de ska plocka upp stockarna använder de sig av en undervattenskamera. I snitt får de upp runt 70 till 100 stycken per dag.
– Det flyter på bra och det går enligt plan. Vi hoppas att vi har fått upp det mesta i år, men vi är beredda att ta upp resten till våren när isen har släppt. Beror på väder och vind i höst, säger Jonasson.
Efter att de har fått bort timret kan de förhoppningsvis börja med muddringen nästa sommar och bli klara 2022. De kommer använda sig av en metod som suger upp all pappersmassa med kvicksilver till geotuber som filtrerar ut vattnet. Tuberna med sedimenten kommer förvaras på land i en deponi, men de tittar även på möjligheten att förbränna fibersedimenten.
– Vi har skickat en mindre mängd till en förbränningsanläggning i Finland. Där ska vi se hur det går att förbränna, få ett pris för att kunna jämföra vad det kostar jämfört med en deponi. Vi måste hålla oss inom bidragsbudgeten, så det får inte bli för dyrt, säger Jonasson.
Kvicksilverhalten i viken varierar mellan 0 till 28,5 milligram per kilo. Målet med miljöprojektet är att sanera allt sediment med en halt på över fem milligram per kilo.
Om allt ska bort måste de väga kostnad och nytta mot varandra.
– Vi kan tycka en sak, men sedan är det kanske inte är samhällsekonomiskt försvarsbart att ta bort allting eller att det behövs. Den metoden vi använder och den mängden vi tar upp kanske räcker för att det inte ska spridas mer. Det handlar om mycket pengar, säger Marianne Kallin, ombud för projektet från Luleå kommun.
Projektet, som har ett bidrag på 160,5 miljoner kronor, drivs av Luleå kommun i samverkan med Peab anläggning och görs i samarbete med länsstyrelsen och Naturvårdsverket.
Miljöbankens regler om förorenade områden bygger på principen att den som är ansvarig ska betala, men enligt en ansvarsutredningen för Karlshäll finns det inte någon ansvarig.
För de objekt med förorenade områden som saknar ansvarig finns det dock möjlighet att undersöka och åtgärda området med statliga medel.
– Det är därför går staten in och finansierar det här, förklarar Kallin.