1940 bildades Norrbottens Järnverk AB. Det var en tid när miljöfarligt avfall hanterades på ett närmast sorglöst sätt. Det kunde tippas ut i havet, grävas ned i marken eller bara lämnas i ett dike. Det skulle dröja 29 långa år innan Sverige får en miljölagstiftning.
Det är verkligheten som miljöingenjör Karin Bark arbetar i sedan två år tillbaka.
– Här finns gamla miljösynder som det kommer bli svåra att göra något åt. Däremot är det viktigt att vi har koll på varje utsläpp för att kunna begränsa spridningen och sedan systematiskt åtgärda det vi kan. Det är vår ansvar och skyldighet.
Inventeringen av gamla utsläpp har tagit nästan 20 år. Pensionerade järnverksarbetare har intervjuats om hur avfall hanterades förr i tiden. Miljöinventeringen blev sedan grunden för det fortsatta arbetet.
Sedan tre år tillbaka har SSAB i Luleå en egen priolista över de 20 mest förorenade platserna i det tolv hektar stora industriområdet i Svartöstaden.
– Målsättningen är att åtgärda en plats om året. Det är lätt att bli otålig och frustrerad när man jobbar med miljöfrågor, men så länge som det rör sig i rätt riktning känner jag mig nöjd, förklarar miljöingenjör Karin Bark.
Hon står vid ett avspärrningsband. Förr kallades platsen för Laxviken, antagligen för sina goda fångstmöjligheter. Sedan 1940-talet har det använts till en slamdeponi som med åren blivit till fyllnadsmassor och därmed skapat mer mark till industriområdet.
Bakom avspärrningen finns en oljedestruktionsgrop som användes så sent som på 1980-talet.
– I dag har vi en egen återvinningscentral mitt i industriområdet, där allt avfall sorteras innan det skickas vidare. Förr tippades spillolja ned i det här gropen och blandades med kalk. Jag vet inte riktigt vad man tänkte skulle hända, men så här har det inte bara gått till på SSAB. Jag känner till andra företag där man blandade spillolja med gödsel i sina deponigropar med en vag förhoppning att bakterierna i gödsel skulle bryta ned oljan, men det skedde bara i begränsad mån.
I dag är den fyra meter djupa betonggropen en källa för oro. Den innehåller bland annat höga halter av PAH och cyanid. Mätningar visar på ett läckage.
En bit från gropen sticker ett plaströr upp ur marken. Den används för att ta regelbundna prover av grundvattnet.
– Föroreningen ligger nära grundvattennivån, till och med under den. Vi ser att grundvattnet rör sig härunder ut mot Inre Hertsöfjärden. Vi vet att det är höga halter av föroreningar i den här deponi som vi inte vill ska spridas, säger Karin Bark.
En konsult har fått i uppdrag att ta fram en åtgärdsplan. Strax intill ligger en gammal slamdeponi som inte används längre, men som väntar på efterbehandling.
– Jag vet att både LKAB och Boliden arbetat med liknande projekt. Tanken är att genom en ekologisk efterbehandling ska vi skapa nya värden och gynna den biologiska mångfalden. Genom att täcka över och stänga in föroreningen kan vi göra ett område som ska främja djurlivet, insekter och fåglar. Mitt i industriområdet har vi planer att plantera träd, buskar och kanske skapa ett promenadstråk. Förhoppningsvis ska projektet vara klart om två år, berättar Karin Bark.
Finns det djur inom industriområdet?
– Ja, vi har gott om harar, men även rådjur och en räv som är alldeles för tam. På just den här vattenspegeln brukar grågåsar landa.