Livet höll på att rinna ur henne när leukemin slog till. Sandra Grahn, mamma till en då drygt två år gammal son och ett syskon till honom på väg i magen.
– Det blev förstås panik, berättar Sandra Grahn när vi sätter oss ner på våning 11 i höghusen på Lulsundsberget och börjar gå igenom hennes historia.
Där uppe i lägenheten bor hon tillsammans med maken Hans och sonen Philip, 5. Där hade även kunnat vara en liten Lova på två år, men när hon levde i mamma Sandras mage hände det värsta tänkbara.
– Man upptäckte att jag fått leukemi och det var snabba ryck, berättar Sandra.
Det blev hematologen i Sunderbyn, de som arbetar med blodcancer, som tog emot henne i april 2022. Hon som lyckligt levt med vetskapen att hon och hennes Hans väntade ett syskon till sin Philip och nu var livrädd försvinna från dem alla.
– Först sa läkarna att det nog skulle gå bra med både cancerbehandling och graviditet samtidigt, men i vecka 23 blev det tyst i min mage. Fostret hade dött.
Hon tvingades föda ut det som visade sig vara ett litet flickebarn och hela världen rasade.
– Det är det värsta jag varit med om i hela mitt liv. Hans fick ta hand om begravning och allt sånt för jag pallade inte.
Vid det laget fick hon dessutom inte röra sig så mycket bland folk, hon var så infektionskänslig att hon låg isolerad i ett halvår i Sunderbyn.
– Mitt immunförsvar var ju helt risigt, och det är fortfarande riktigt nedsatt.
Sandra Grahn strålar hemma på Lulsundsberget hösten 2024.
Mitt i all behandling och svåra tillstånd beslutade sig Hans och Sandra ändå att gifta sig.
– Man blir liksom lösningsfokuserad. Jag kände att jag aldrig skulle orka med allt det juridiska arbetet som det blir om man inte är gift, så en sjuksköterska och Hans lillebror kom och var vittnen i sjukhuskyrkan. Den sjätte maj.
De har nu hunnit fira två bröllopsdagar, men Sandra har även firat en annan tvåårsdag.
– Den 26 oktober i år var det två år sedan min transplantation, den dag då jag fick stamceller från en räddande människa som donerat det.
Påsen med stamceller som gick in i Sandra Grahns kropp den 26 oktober 2022 på Umeå universitetssjukhus.
Väntan hade varit lång, i flera månader låg hon och i Sunderbyn och väntade på att vården skulle finna en donator.
– När de sa att de hittat en, det var i september, var det som om livet vände. Jag började tänka ljusare, kanske jag skulle få komma hem innan jul? Nu kunde jag våga hoppas på det.
Stamcellstransplantationen genomfördes i Umeå. En hel stab med människor såg till att den donerade påsen med blod och stamceller fördes in i Sandra.
– Jag var vaken hela tiden, det hela tog bara nio minuter och jag kände inte av det alls.
Med sonen Philip i sjuksängen september 2022.
Tiden efteråt var däremot tuff. Hon visar bilder av henne i sjukhussängen där hon ligger grå och matt. Men hennes kropp tog emot donatorns celler bra och hon blev starkare och starkare.
– Jag har hört att vissa kallar den dag de fick stamceller för födelcellsdag. Lite kul, och det var ju verkligen donatorn som gav mig livet tillbaka. Den gjorde det möjligt för mig att sitta här, två år senare med en lycklig vardag tillsammans med man och barn. Det betyder allt.
Första dagen hemma efter över ett halvår på sjukhus.
Sandras ögon tåras när hon pratar om donatorn, hon blir så berörd.
– Jag skulle så gärna vilja tacka den, och jag har frågat lite om man kan få veta vem det är men det har ännu inte lyckats. Den gav mig ju en fortsättning på livet. Kan det bli större?
Hon berättar att hon är med i den här artikeln främst för att ge andra inspiration att rädda liv.
– Det känns även som en sorts tack till den donator som hjälpte mig, att jag lyfter hur enormt tacksam jag är för det den gav mig. Oavsett om den ser det eller ej.
Tack vare donatorn som anmälde sig till Tobiasregistret (se faktaruta) kunde Sandra Grahn fortsätta finnas kvar.