”Åtaganden samlas på hög – berget växer – och jag når aldrig toppen … Avståndet mellan mig och den andra ökar – jag är en främling. Och främlingar känner sig alltid ensamma.”
Allt ur denna bok är tidlöst, precis som utdraget ovan, men ändå känns det som något jag själv hade kunnat tänka, skriva, känna. Finns det verkligen någon som vet vem jag är? Som känner mig? Är jag inte bara en främling inför världen och människorna?
Citatet är från 1999, skrivet av en ung tjej. Men egentligen så skulle jag kunna placera ut citatet på vilket årtal som helst. Varenda text i denna bok, från 1904 till 2017, känner jag igen mig i. Tjejerna skriver om allt från kärlek till glass, ångest och ilska. Och jag kan inte annat än förundras över likheterna mellan då och nu. Somliga dagboksinlägg talar om längtan efter kärlek, eller varför de aldrig mer vill älska. Andra berättar om den fantastiskt pirrande känslan de har om den där speciella personen. Jag kan relatera och bekräfta att jag själv har haft de känslorna minst någon gång förut. Och om du frågar någon annan kan jag med säkerhet säga att de flesta också håller med.
När jag först såg omslaget blev jag skeptisk, men efter att ha bläddrat igenom de första sidorna var jag försjunken och förundrad. Att andra personer, från så länge tillbaka, hade exakt samma problem som jag har idag.
Förutom att ge mig förståelse, gav boken också inspiration. Till att göra det som är rätt, och det som behövs. Till att skriva själv. Kanske inte precis börja med en dagbok, för det har jag misslyckats med förr, men till att skriva dikter, låtar och musik.
Mest inspirerande var de korta, små noteringarna. ”TRO INTE ATT DU KAN UNDVIKA MIG GENOM ATT DÖ” var en av anteckningarna som väckte något i mig. En hel historia började byggas upp i mitt sinne. En berättelse, en låttext, kanske en dikt. Jag vill skapa mer.
Min personliga favorit av de mer humoristiska inläggen är:
”1989. Torsdag. Nu har jag blivit kysst för första gången. Av Anders på Mallorca. Ganska äckligt eftersom det var Anders, men häftigt ändå.”
Boken känns extra autentisk när man får se själva dagbokssidorna, med allas personliga handstilar och snits.