Vi möter KG Aasa, 74, i hemmet i Luleå. Han berättar att han vinnlägger sig om att hålla samma goda ordning som rådde under alla åren med Margareta. De flyttade till Luleå när båda hade gått i pension. Under de yrkesverksamma åren var Hedenäset deras hemort. KG var NSDs Tornedalsredaktör. Margareta var kanslist på Utbildning Nord.
– Fast innan jag blev journalist på heltid arbetade jag som kurator och gymnastiklärare vid Riksyrkesskolan i Hedenäset som drevs av länsarbetsnämnden. Margareta arbetade på länsarbetsnämnden och var min kontakt. Första gången jag träffade henne på kontoret i Luleå föll jag för henne. Det leendet gick inte att motstå.
KG sade åt Margareta att han hade bokat bord åt henne och sig på Savoy på kvällen och hon tackade ja till att följa med.
– Inte hade jag bokat, men jag gjorde det så fort jag hade lämnat kontoret.
Sedan var det kört. Efter fyra månader var de två förlovade och Margareta hade lovat att flytta med KG till Hedenäset.
– Men när flyttlasset gick började hon lipa redan i Porsön över att tvingas lämna sin familj och sitt Luleå. Då sa jag att hon fick bestämma sig. Antingen skulle jag köra tillbaka henne eller så fick hon följa med.
Margareta följde med.
– Men jag fick lova att vi skulle flytta till Luleå när vi blev pensionärer.
Åtta månader efter första mötet blev det giftermål. Tre år senare kom sonen Mikael till världen.
– När han föddes var jag i FN-tjänst på Cypern som plutonchef. Margareta kom dit med Mikael när han var drygt tre veckor gammal. Då fick jag se min son för första gången! De stannade i tre-fyra månader. Mikael döptes i FN-kyrkan. Dopfunten utgjordes av en upp- och nedvänd hjälm.
KG har jämsides med sitt yrkesarbete varit engagerad inom idrottsrörelsen, alltifrån lokal basketledare till ledare för skidskyttelandslag och internationell domare i skidskytte med deltagande på OS. Till det har kommit massor av andra uppdrag inom alla möjliga områden – bland annat FBU (Frivillig befälsutbildning).
– Mina engagemang inom skidskyttet gjorde att jag var hemifrån omkring två månader varje år. Jag har känt ånger för att jag var borta så mycket och närvarande för lite som pappa.
KG konstaterar att Margareta aldrig trivdes i Tornedalen. En sommarstuga vid havet i Lulnäsudden utanför Luleå blev deras andningshål.
– Vi åkte dit över helger och semestrar. Under resan på fredagarna lyssnade vi på Finnmix, firarprogrammet på tornedalsfinska med mycket finsk musik. Margareta förstod ingen finska men ville alltid lyssna. Hon älskade en låt som heter ”Viivy vielä hetki”. Titeln betyder ”Stanna lite längre”.
KGs ögon tåras vid minnet. Han önskar så att Margareta skulle ha stannat lite längre hos honom. Hon togs ifrån honom så osannolikt snabbt.
– Jag har inte riktigt tagit in det ännu.
Margareta fick i fjol höstas en besvärlig hosta som aldrig gick över. Hon ordinerades flera antibiotikakurer men blev bara sämre.
– Hon hade väldigt besvärligt med lungorna och till slut åkte vi till akuten. Alla värden var åt skogen. Två dagar efter konstaterades cancern på Sunderby sjukhus. Den var spridd till hjärnan, magen och lungorna.
Läkarna förklarade att Margareta hade mellan tre och en halv månad och ett år kvar att leva. Den längre tiden byggde på att cellgifter och strålning skulle ha effekt men kroppen svarade inte alls på behandlingen.
– Vi var förtvivlade. Vi visste inte att det fanns så mycket tårar. Margareta fick ett rum på avdelningen för vård i livets slutskede på Sunderby sjukhus. Jag var med henne från det att vi fick beskedet om cancern till hennes sista andetag. Det som var svårast för Margareta var att inte få se vårt barnbarn växa upp.
Margareta lämnade KG, sonen Mikael, sonhustrun Veronica och barnbarnet Sture ganska precis tre och en halv månad efter cancerbeskedet – den 29 november i fjol.
– Jag och Mikael var med. Det sista vi sa till varandra var ”Vi ses!”, säger KG med ögonen fyllda av tårar. Han tillägger:
– Sture är min tröst. Med honom kommer glädjetårarna.