Naima Chahbouns debut ”Okunskapens arkeologi” tilldelades Katapultpriset för bästa skönlitterära debut. Vid sidan av författandet är Chahboun verksam som kritiker och doktorand i statsvetenskap vid Stockholms universitet.
I ”Äpplen och päron” blir hon vän med Alice och dyker ner i det där kaninhålet till underlandet. Eller hon dyker ner i alla sagors land:
Hjärta? Det rimmar på ärta,
ropade prinsessan och dök
ner bland sängbolstren så
fjädrarna rök. Förresten
är våldtäkt en regel, inte ett
undantag. Och jag som trodde
att kärleken var naturlig, en
mjölktand för en blåtira. Det
här äpplet är fullt av mask,
jag menar skam.
Det är roligt. Chahboun besöker både ”Barnen i Bullerbyn” och pepparkakshuset i ”Hans och Greta” och går ifrån den klassiska poesin. ”Äpplen och päron” består av punktlistor, innehåller skiljetecken och har långa stycken utan radbrytning. Det är också bitvis politiskt:
Om du är hungrig, sa hon och sopade sulorna
över bordskanten, ner i sin kupade handflata,
kan du be vem som helst om bröd, utom
en bagare. Där har du kapitalismens problem.
Men diktsamlingen är också en sökning efter sanningen. Om den hittas? Det vet jag inte. Men jag vet att verket inte bara är roligt, utan likväl melankoliskt och sorgligt:
säg inget, än är det inte
försent, än finns det tid
att förlora
Snövit sover bara
i sitt skal av glas
väck henne inte, väck inte
den skönhet som sover
att det som tänker klart
också handlar rätt
jag håller fast vid den tanken
som vid en lögn