Jag växte upp i ett Sverige utan tiggare. Tiggare fanns däremot i England där Maggie T:s brutala politik bokstavligt talat tvingade folk ut på gatorna. I Sverige behövde dock ingen tigga, inte ens de som hade det allra sämst, vilket var något av en hederssak.
Men plötsligt fanns de här. Jag minns tydligt första gången jag såg tiggare i Sverige. Det var under en weekend i Stockholm för inte alls så många år sedan. De satt på och runt shoppingstråket Drottninggatan och jag minns hur olustigt jag tyckte det kändes. Nästan chockartat. Det var så...fel!
Jag la lite småpengar här och där och jag kommer ihåg att jag efteråt skrev ett förvirrat inlägg på Facebook där jag undrade vad detta var för något och om jag hade gjort rätt.
I dag har jag sett betydligt fler tiggare. Inte bara i Stockholm utan även i Luleå. Jag har i själva verket sett så många att jag knappt reagerar längre.
Det är ingenting jag är stolt över. Det är i själva verket tragiskt och jag skräms över hur snabbt det går att förhärdas.
I veckan slängde jag på nytt ut frågan på Facebook bland mina vänner. Jag frågade om de såg de utländska tiggarna som ett problem och om de brukar ge något.
Det blev en lång och intressant tråd som genomsyrades av medmänsklighet – men svaren var väldigt skiftande.
Någon sa att han brukade ge, men insåg att det förmodligen var av egoistiska skäl, för att döva sitt dåliga samvete. Flera sa att de avstod eftersom de var osäkra på var pengarna tog vägen. En annan vägrade av princip. Han hävdade att mänskliga rättigheter är staters uppgifter som inte ska puttas ner på medborgares samveten. Dessutom hävdade han att "Rumänien bör stramas upp utav helvete av EU", men fram till dess borde romerna få ta del av det svenska välfärdssystemet, för att visa att vi är det enda landet som bryr sig om romernas mänskliga rättigheter.
En annan synpunkt var att det var nyttigt för oss alla att fattigdomen globaliserats. Att vi behöver smockan att se denna misär.
En kompis beskrev ingående hur en tiggande kvinna utanför Willys hade sett ut och alla frågor som hade dykt upp i hans huvud. Han hade fått lust att gå fram och prata, men till sist avstått. Men han hade åtminstone sett människan och hur många av oss gör det? Vårt första skydd är nog att avhumanisera tiggarna.
Ännu en vän berättade hur hon blivit vittne till hur en ung man i Luleå helt enkelt skällt ut en tiggare, skrikit att han var en fejk, att han borde skärpa sig och skaffa ett jobb.
Det är sådana skrönor som frodas.
Frågan om de utländska tiggarna aktualiserades härom veckan då Umeås kommunalråd Lennart Holmlund (S), skrev ett blogginlägg fullt av just sådana insinuationer. Holmlund spred meningar omkring sig av typen ”tiggarna transporteras ut med fina Mercedes och BMW" och "personer som ser ut att må riktigt dåligt kan sedan ha setts springande och snattat oxfilé”.
Lurendrejare, alltså.
Det där tror jag inte ett skit på. Visst, det kan förekomma viss organisering, men knappast av maffiatyp. Av det jag läst på nätet handlar det snarare om att flera tiggare går samman, där någon är "chef" och att det sedan delas på inkomsterna.
De flesta tiggare i Sverige är rumänska romer. Vi pratar om de fattigaste av de fattiga i EU som i och med fri rörlighet ser en chans till en bättre tillvaro utanför sitt hemland. De sitter hellre på gator i minusgrader i norra Sverige än stannar hemma – vilket borde säga oss något om den situation de befinner sig i.
– Jag vet inte hur många romska bosättningar runt om i Europa som jag har besökt där människor bokstavligen växer upp på soptippar, säger EU-minister Birgitta Ohlsson.
Ohlsson har engagerat sig hårt i frågan och så mycket förstår jag – att ska detta problem lösas så måste det ske på EU-nivå. Jag läser att det just nu pågår hemliga förhandlingar för att sätta press på Rumänien att bättre ta hand om sina medborgare. Rumänien erbjuds miljarder av EU, men vägrar ta emot allmosorna. Förmodligen på grund av prestige.
Jag inledde krönikan med en fråga. Den var inte slumpmässigt vald. Jag ställde den eftersom jag i veckan passerade just den tiggaren utanför Ica i centrala Luleå.
Hur gjorde då jag?
Svaret är knappast smickrande. Jag gav inget. Den förhärdade mannen valde att inte se. Efteråt kände han skam.