Skolfrågan är intensiv just nu – det handlar om hur framtidens skola i Luleå ska se ut, om vilka skolor som ska finnas kvar och vilka som ska läggas ner. För mer än 50 år sedan var det förändringar i gymnasieskolan som var den heta frågan. Diskussionen pågick ända in på 2000-talet och resultatet blev Luleå gymnasieby.
Det var panik på morgonen, då det upptäcktes att fönster till Kungsfågelns entré var nedklottrade. På väggen mot Hälsans hus var det också klotter. Männen från målarfirman arbetade med stålborstar. Gnuggade och slet. "Egentligen rengör vi inte tegelväggar, de ska blästras."
Men målarna gjorde ett undantag, det var ju invigning.
I augusti 2006 hölls den högtidliga invigningen av gymnasiebyn. På himmelen susade två Jas-plan från F 21 fram i formation och Hemvärnets musikkår tågade med pukor och trumpeter.
På 1990-talet var det många stora investeringsprojekt i Luleå. Stadshuset var skadat av mögel och fukt och det fanns de som ville flytta verksamheten där till gamla lasarettet och i stället göra bibliotek av det. Ett nytt stadsbibliotek var också på tapeten.
Samtidigt var kraften i krav på ett konserthus stark och planer fanns också på en bussterminal.
Frågan om en samlad gymnasieskola i Luleå hade diskuterats sedan 1960-talet. Tidigare försök hade stupat på ett beslutsamt motstånd mot så kallade storskolor samt motstånd mot alla försök att lägga ned Hermelinskolan. Trots protester klubbades en nedläggning av Hermelinsskolan 1989 av den politiska majoriteten i kommunfullmäktige. Nu vet vi hur det blev med den nedläggningen.
1991 dök frågan om en samlad gymnasieskola upp igen nu som en ny skola på Lv 7-området, Kronan, den idén förkastades och utredningen om vad man skulle göra med gymnasieskolan fortsatte.
I februari 1995 sade skolstyrelsens ordförande Alf Fredriksson, (S): "Det är nog inte realistiskt med en enda gymnasieby." En dryg månad senare är det ändå precis vad utredningen föreslår: en gymnasieby samlad runt Hermelinskolan.
Det skulle bli en skola spridd på fyra kvarter, en skola som gav eleverna möjlighet att välja från hela kursutbudet. Samordningen av resurser som personal, lokaler och utrustning skulle optimeras och dagens uppdelning i "flick- och pojkskolor" skulle försvinna.
Gymnasiebyn var inte bara ett byggprojekt utan också ett pedagogiskt projekt och en ekologisk satsning. En del av det sistnämnda var att skolorna bara fick 80 parkeringsplatser, målet var att tvinga de 350 anställda och 3 000 eleverna att lämna bilen hemma. Vid en snabb kontroll kan konstateras att gymnasiebyn har betydligt fler p-platser nu, än det var tänkt från början, nämligen ungefär 250 platser.
Många av dem som varit negativ till storskola kunde se positiva delar med att samla gymnasieskolan nära, men inte i en skolbyggnad. Mottagandet av förslaget blev positivt och i september 1995 spikade en enig skolstyrelse beslutet. Kostnaden skulle bli 310 miljoner kronor.
Knappt hade beslutet tagits förrän debatten satte igång – gymnasiebyn blir på kort tid insnärjd i tvisterna runt konserthuset, stadshusflytten och lasarettet. I april 1996 gav kommunstyrelsen förnyat klartecken, nu kostar projektet 370 miljoner förutsatt att stadshuset kan bli bibliotek och aula för den nya skolan.
Men debatten rasade vidare. Kommunalrådet Ulla Ölvebro, (S), lyckades dock baxa den komplicerade bygg- och flyttkarusellen genom sitt eget parti med orden: "Om vi inte sätter ned foten i backen och kör igång nu är vi inne i snurren igen"
Snurren fortsatte emellertid, lärarna gjorde utspel om storskola, lokalerna i Hackspetten ifrågasattes, för att nämna något av allt som sades i frågan.
Saneringen av stadshuset påbörjades i slutet av 1998. Ett och ett halvt år senare droppades idén om att flytta förvaltningarna därifrån. I samma andetag försvann planerna att det skulle bli ett bibliotek där.
Kostnaden för jättesatsningen växte, 420 miljoner, 447 miljoner, 580 miljoner och till sist – när man insåg att det även kostar pengar att genomföra själva flytten från gamla skolor till den nya – 626 miljoner kronor.