"Jag tänkte, nu jäklar ska jag unna mig något själv", säger Mikael Hugoson om beslutet att köpa en Jeep Wrangler. I bakgrunden familjens bostadshus, som ligger en kort bit från Alviksgårdens anläggning.
One life, live it.
Så står det på hans svarta Jeep Wrangler, en modern plug in-hybrid och campingbil som blivit ett av andningshålen i ett liv som ibland, eller kanske alltför ofta, snurrar för snabbt.
Man skulle kunna tro att en svinfarmare som på egen hand byggt upp ett livsmedelsimperium med miljardomsättning, har en stor gård med fru och sex barn, byggt sitt drömhus i Frankrike och driver skogsbruk, sågverk och gud vet allt, kände att devisen sitter som en smäck.
Men det visar sig vara tvärtom.
– Tänk om man kunde leva upp till det. Samtidigt är det inte fel att få motgångar, säger Mikael Hugoson, innan han sätter sig bakom ratten, den här fina vårdagen i mitten av mars.
Ni vet hur historien började, pågen som växte upp och fostrades på den stora grisgården i Örkelljunga. Som 20-åring fick han order av sin far att ta hand om familjeföretagets nyinköpta fastighet långt uppe i norr.
– I början gick vi med förlust. Jag ringde hem till far och grät varje kväll. Han sa: "Mikael, det finns inga genvägar. Du måste jobba hårdare". Så jag jobbade hårdare, och till sist började vi tjäna pengar. Då sa far: "Bra, Mikael. Nu kan du jobba ännu hårdare".
Och det gjorde Mikael Hugoson. Jobbade hårt. Byggde ut. Köpte upp.
Fler och större stall, slakteri, styckning, vidareförädling. Sedan investeringar i biogas, fliseldning och rötning, som gjort Alviksgården självförsörjande på el och värme och till stora delar cirkulär i sin verksamhet.
Så företagsaffärerna. Sammanslagningen med Nyhléns, som slutade med att Hugoson köpte ut jätten Scan. Majoritetsägare i konkurrenterna Norrbottensgården och Nordchark. Uppköpen av företag; Guldfisken, Jokkmokks korv, Outinens potatis, exempelvis.
Konceptet är identiskt.
– Vi vill behålla varumärket, kunskapen och den lokala produktionen på plats, allt som skapat framgången. Sedan lägger vi all administration i Luleå. Jag tycker det är så roligt att köpa något som man har en tydlig idé om hur man vill förvalta. Vi fick kämpa ett bra tag innan Guldfisken blev lönsam, men nu snurrar det, säger Mikael Hugoson.
På kartan har Mikael Hugoson markerat tillgångarna. Gula nålar är exempelvis produktionsanläggningar och gröna skogsfastigheter.
Den senaste affären är potatisen.
– Det har gått helvetes dåligt, vi är många miljoner back. Men nu känner jag att vi är på väg att vända det också.
Andra affärer har spruckit.
– Vi har nog tittat på ett tiotal företag där det inte blivit något, men jag kan förstås inte säga vilka. Vi får förfrågningar. Nu senast från ett företag i Umeå, men vi tackade nej. Det passade inte oss. Man måste vara noga. Hålla sig till sin plan.
Resultatet är ett livsmedelsimperium.
Koncernens bokslut för 2023 blev dock blodrött – 20 miljoner back.
– Det är vårt överlägset sämsta år någonsin. Samtidigt måste man ha råd att tåla en smäll. Vi har gjort 30 miljoner i vinst många år, och vi har kontroll på det. Man får pausa vissa saker, skruva på annat. Sedan vänder det. Det ser redan bättre ut.
Slakteri och styckning bedrivs i Alviksgården, som Mikael Hugoson har utvecklat allt eftersom sedan han i mitten av 1970-talet flyttade upp från Skåne.
Alviksgårdens verksamhet har byggts ut eftersom och utgör grundbulten i Mikael Hugossons livsverk.
Mikael tar oss på en rundtur på gården, visar biogasmotorn, flispannan, rötrestanläggningen, och den nybyggda testparken med solceller. Han trycker på skärmar som visar grafer och staplar och säger "äh, jag vet inte hur det här fungerar".
I en av byggnaderna finns ett sågverk, ett relativt nytt projekt där man förädlar produkter från det skogsbruk som Mikael privat bedriver.
Han har över tid köpt upp skogsfastigheter i stora delar av Norrland, totalt cirka 12 000 hektar. Mikael pekar på en hög med lister.
– De ska till min dotter Elins hus. De här bräderna av björk ska bli skärbrädor. Det är kul att lära sig något nytt.
Vi åker förbi stallen där man huserar 13 000 grisar. Därefter slakteriet och styckningen.
– Det här jobbet är för hårt för oss svenskar. Det är svårt att anställa för ingen söker. De flesta som jobbar här är från Rumänien, och jag ska säga att det fungerar otroligt bra.
Inomhuspoolen i huset används inte lika mycket nu för tiden som när barnen var mindre, berättar Mikael Hugoson.
Inte långt från anläggningen ligger familjens bostadshus, en vacker kåk i flera plan, med inomhuspool och ett par mindre byggnader för kontor och garage.
Vi sätter oss vid köksbordet, med utsikt över de berömda åkrarna som under våren lockar till sig fågelskådare från hela landet. Mikaels fru Anne, som är chef över grisuppfödningen, säger att hon gärna håller sig utanför och beger sig till anläggningen.
De träffades för 26 år sedan, och har fyra söner: Jesper, 24, Victor, 22, Isac, 18, och Mattias, 15. Sedan ett tidigare förhållande har Mikael John, 44 och Elin, 42.
John är chef för familjens grisgård i Kåge, Elin och Jesper jobbar på Alviksgården, medan Victor, Isac och Mattias studerar.
John bor inte långt från boningshuset, och Elin bygger ett hus någon kilometer bort. Jesper och Victor bor i centrum, Isac har en lägenhet i Sunderbyn och Mattias bor hemma.
Mikael Hugson har planen klar för hur hans tillgångar ska fördelas i familjen.
Mikaels dröm är att samla alla barnen på ägorna i Alvik.
– Ända från det jag var liten tog far in barnen och familjen i gården och företaget. Vi samlades när viktiga beslut skulle tas. Jag förstod inte mycket då, men det var så vi uppfostrades och det har jag tagit med mig till min familj.
– Jag hoppas att de alla till sist kommer att bo här runt omkring och jobba i företaget. Det vore en härlig känsla och det finns också många praktiska fördelar. Man kan hjälpa varandra, skjutsa barn till träningar och ordna middagar. Jag vill hålla ihop familjen. Blod är alltid tjockare än vatten.
Han har bestämt att arvet ska fördelas innan han dör. Skogen ska delas ut till barnen och de ska få var sin sjättedel av aktierna i Alviksgården.
– Om det skulle hända mig något så träder Jesper in som vd för Alviksgården.
Många av fotografierna i huset visar Mikael Hugosons favoritplatser, i skogen och naturen.
Det är ett imponerande livsverk. Men framgången har ett pris. En energi och drivkraft långt utöver det vanliga kombinerat med ett starkt kontrollbehov är en giftig cocktail.
Hjärtattack vid 36. Högt blodtryck. Hål i tarmarna.
– Jag har varit dum mot mig själv, men jag tycker samtidigt att det är så roligt att jobba.
Inte ens prostatacancer kunde hålla honom i schack.
– Jag körde till Umeå tidigt på morgonen, fick strålningen och körde hem. Jag var hemma vid 13.
En morgon höll det på att sluta riktigt illa.
– Jag hade en stor affär kopplat till Scan i huvudet, och låg och snurrade och ältade. Mitt i natten fick jag för mig att jag var vid poolen och att det var morgon. Min rutin då var att starta dagen med att springa ned och ta ett dyk i poolen. I stället dök jag från balkongen på andra våningen och bröt flera revben.
– Då fick jag ta det lugnt 2-3 veckor. Jag ringde Scan och sade "det blir inget". Men det värsta med mig är att jag inte kan lyssna på signaler. Jag kan lugna mig ett tag, men sedan är jag tillbaka.
Ett hektiskt arbetsliv har satt sina spår hos Mikael Hugoson, som fått kämpa mot stress och utbrändhet.
Han säger att han jobbade 17 timmar om dygnet 6,5 dagar i veckan när det var som värst, men att han kom till en gräns för drygt tiotalet år sedan, efter en tung tid för familjen.
Mikaels äldste bror dog, hans svåger avled i ALS, han själv åkte på sorkfeber och fick i samma veva besked om prostatacancer. Dessutom var näst yngste sonen Isac nära att dö av hjärninflammation.
– Det var hemskt. Då bestämde jag mig för att jag måste varva ned.
Lösningen kom när han rekryterade Magnus Nilsson från Scan som vd för Nyhléns Hugosons. Mikael berättar om personalmötet när han presenterade Magnus, slog ihop sin laptop och gick ut genom dörren.
– Det har lättat på trycket väldigt mycket. Vi förstår varandra och jag litar fullt ut på Magnus.
"Årets första svan, där är den!". Mikael Hugoson har en fin utsikt från bostadshuset, nära Alviksgården. Målaren och byalåldermannen Birger Nilsson är på besök.
Vid 68 års ålder finns dock inga tankar på pension. Mikael Hugoson sköter bokföringen åt moderbolaget Alviksgården, och arbetar sällan under 40 timmar i veckan.
– Jag har väl 3-5 möten i veckan med mina olika vd:ar, och sköter annat via telefon. Men jag jobbar alltid hemifrån.
– Du talar osunt mycket i telefon, skrockar Birger Nilsson, målaren och byaåldermannen i Alvik, som kommit på besök under intervjun.
– Mitt problem är att jag hamnar i annat hela tiden, hjälper bekanta och familj med fastigheter och skog till exempel, säger Mikael.
Jeepen är ett av Mikael Hugosons verktyg för att komma ned i varv.
Fortfarande ett liv med lite för många järn i elden, alltså. Men han har hittat sina andningshål, som gör att pulsen går ned.
Ett av dem är Jeepen. Mikael och frun Anne åker gärna ut i naturen och campar.
– Otroligt skönt. Vi har allt i bilen. Jag trycker på knappen här och sedan är det bara att krypa in och sova, säger han och pekar mot den uppfällbara takboxen.
Ett annat är stugan i Degerbäcken, Boden.
– Här älskar vi att vara, i tystnaden och bara lyssna på fåglarna. Vi drar ut sängen på altanen och sover utomhus. Man sover mycket bättre ute. Vi har gjort det i sex, sju år. Även hemma sover vi med balkongdörren öppen. På morgonen kan det vara bottenfruset i vattenglaset (skratt).
Att sova utomhus har blivit en passion och ett sätt att leva för Mikael Hugoson och hans hustru Anne. Den här bilden är från deras fritidshus.
Mikael Hugoson har många tankar om hur ett hållbart skogsbruk ska bedrivas.
Ett tredje andningshål är huset i Frankrike, beläget i en liten by mellan Nice och Marseille, som Mikael låtit bygga själv, med trädgård, pool och olivodling.
– Dit åker vi minst varannan månad.
Men det viktigaste andningshålet är skogen. Mikael berättar om sina tankar kring hållbart skogsbruk, hur en gallring ska se ut och visar sina favoritställen på inramade fotografier hemma i huset.
– Jag älskar att vandra i skogen, det betyder otroligt mycket för mig. Plocka svamp är det bästa jag vet. I skogen kan man andas genom näsan.
Har du någon tanke på när du ska dra dig tillbaka helt?
– Nej, tyvärr. Det finns inte. Jag vet att jag måste försöka släppa det, men det går inte. Det är för roligt. Och det är ju det här som är mitt liv.
Som sagt. One life, live it.
"Jag älskar att vandra i skogen, det betyder oerhört mycket för mig", säger Mikael Hugoson.