Ryskorna födde också 150 barn innan kriget var över och de fick stiga på tåget mot Luleå, Karlshäll och vidare hem till det som då var Sovjetunionen. Inget av barnen skrevs in i de norska kyrkböckerna och de ryska slavarbetarnas närvaro har det länge hållits tyst om i Nordnorge. I den tyska fiskeindustrins direktioner fanns också norrmän.
Osloprofessorn Liv Mjelde lyfter nu fram ockupationsårens dolda historia i ljuset i sin bok ”Saksens hemmelighet”. Den berättar om dessa ryska kvinnor, om deras arbete, liv och barnafödslar i de tyska fånglägren i Nordnorge. Hon har spårat upp och intervjuat.
Det var en ren tillfällighet som förde Liv Mjelde in på spåren efter de ryska kvinnorna. 2005 besökte hon S:t Petersburg och Strogonovskij-palatset. I souvenir-butiken kom hon i samspråk med Mikhail, som hörde att hon kom från Norge. Han berättade att hans far var född i Norge 1944, men han hade aldrig fått veta var i Norge han fötts.
När Liv Mjelde återvänt hem till Oslo började hon forska kring de ryska tvångsarbetarna. Hon konstaterade den tystnad som rått i Norge om tvångsarbetet, att det inte berättats om att det också fanns kvinnor bland tvångsarbetarna och att de även fött barn.
Det var 100 000 män och 1 400 kvinnor som tillfångatogs av tyskarna i Sovjetunionen och som transporterades till Norge för att arbeta i fiskeindustrin. Tyska Wehrmacht tömde ockuperade områden på män och kvinnor. Inte bara vuxna kvinnor, det förekom också att 14-åriga flickor rycktes upp och fördes till järnvägsstationerna.
Bland dessa fanns 17-åriga Galina Korolenko. Det var en tillfällighet att hon med sin familj befann sig i Gzhatsk, nuvarande Gagarin, när tyskarna gick från hus till hus och tillfångatog de som bedömdes som användbar arbetskraft. Galina var bara 16 år gammal och det var midsommartid 1941 när hon fördes till järnvägsstationen. Fedor Salnikov är en 23-årig rysk soldat som tillfångatas i Kiev i september 1941.
De bådas vägar från Ryssland möts 1942/43 i fånglägret Langstranda, utanför Bodö. De fattar tycke för varandra och resultatet blir en pojke som föds i fånglägret 1944. Båda är tvångsarbetare i Frostfilet A/S.
Pojken får namnet är Jurij, men antecknas inte i någon norsk kyrkobok. Först hemma i Sovjetunionen blir han folkbokförd, men då med Vladivostok som födelseort. Galina och Fedor flyttar dit efter kriget. Liv Mjelde lyckas i norska arkiv hitta Galina och Fedor i det tyska fånglägret och Mikhail i souvenirbutiken får svar på gåtan var hans far föddes.
Liv Mjelde ger en djup skildring av de ryska kvinnornas liv i Norge. De var fångar bakom taggtrådsstängsel, och levnadsvillkoren var hårda, men de var så viktiga för att hålla den tyska krigsmakten mätt att det genomfördes lättnader. De fick fri tid och kunde gå på bio. De ryska kvinnorna strejkade mot dålig mat och dåliga kläder och fick den tyska krigsmakten att bättra på fångkosten och ordna varmare kläder för arbetet i frysfabrikerna.
Det kanske märkligaste var ändå att Lebensbornprojektet, den ariska organisationen för renrasig mänsklig avel, förmåddes skicka kläder och blöjor till de ryska mammorna i fånglägren. Så viktig arbetskraft var de ryska kvinnorna.
När så kriget var slut och fånglägren tömdes blev Narvik ett centrum dit ryssarna kom i båtar från de olika fiskfabrikerna. Varje kväll klockan 21.15 rullade ett tåg med 800 ryssar mot Luleå och ankom till Karlshäll klockan 6.00 följande morgon. 24 339 sovjetiska medborgare kom med dessa tåg sommaren 1945.
Liv Mjelde konstaterar att det är svårt att finna uppgifter om hemtransporten: ”Det förefaller som att det tidigt bestämdes att de ryska krigsfångarna i Norge och deras hemresa skulle förtigas och glömmas” Hon berättar om de 60 journalister som i Riksgränsen skulle stiga på och följa med det första tåget stoppades av myndigheterna.
Liv Mjelde korrigerar den under många år rådande uppfattningen att krigsfångarna som steg över från tåg till fartyg i Karlshäll mötte ett dystert öde vid framkomsten till Sovjetunionen, att de fördes till nya läger i Sibirien. Hon konstaterar att kvinnorna och barnen fick återvända hem, att också 80 procent av de civila männen återfick friheten. Av fångarna som varit soldater återinsattes 40 procent i Röda armén.