Rymd för tomma bänkrader
En regntyngd måndag på ett sovande LTU hölls föreläsning om kosmos för tomma bänkrader. Doktor Michael Smith, gästforskare på LTU, talade om rymdtid, mörk materia och supernovor.
- Newton undvek kosmologin, och Galileo hamnade i klammeri då han påstod att vi inte befann oss någon särskild stans i världsrymden, säger Michael Smith.
Före nittonhundratalets början hade inte astronomin kommit mycket längre än Galileo.
- Om man för hundra år sedan frågade en astronom hur stort universum var, svarade han: som vår Vintergata - kanske tio tusen ljusår i diameter, säger Michael Smith.
Genom bland andra Hubble och Einsteins genombrott har universum expanderats avsevärt; galaxer finns i myriader och vår "lokala grupp", där Vintergatan ingår, består av ett hundratal.
Kosmisk konstant
Einstein framlade en teori om en speciell energi, eller "kosmisk konstant", som var nödvändig för att förklara stjärnornas inbördes förhållande. Han ledsnade sedermera på denna speciella energi, som inte förrän slutet av nittiotalet identifierades som den mörka energin - ett av seklets största genombrott.
För att mäta avstånden mellan galaxerna spanar man efter supernovor. Dessa är vita dvärgstjärnor som suger upp damm ur den omgivande rymden tills de når den kritiska mängden och exploderar. Oavsett var dessa supernovor inträffar i universum är deras ljussken lika stort, och därför är de väl ägnade för att mäta avstånden.
Då en supernova exploderar i en termo-nukleär urladdning avger den lika mycket ljus som en hel galax. Det hela är över på 48 timmar.
Den lilla människan
Men vad kan en liten människa egentligen förstå av universums vidd, så ofattbart bortom den mänskliga skalan?
Doktor Smith kommer i sin presentation in på komplexa ekvationer och upphäver själva rumtiden då han med all tydlighet visar, ehuru oavsiktligt, att avståndet mellan en astronom och en lekman kan vara oändligt.
Så jobbar vi med nyheter