Rum för resande - och ett spöke
Rum 439 i Stadshotellet i Luleå.Det hörs röster i rummet, överkast flyttas och en natt stod en mansperson vid sängen när en flygvärdinna vaknade.- Det är något som finns där på fjärde våningen, säger Maria Sunemalm efter 20 års arbete i receptionen.
Foto:
- Jag har pratat med de som verkligen sett det och det mitt på dagen och den karln var nykter. Det måste man ha respekt för, säger hotellchefen Mimmo Cicero.
Det är en artikel i Helsingborgs Dagblad som för oss till Luleå stadshotell. I artikeln berättas om att SAS vägrar boka flygpersonalen i något av rummen på fjärde våningen i Grand Hotell i Helsingborg, ty där spökar det.
Rum 439
I artikeln nämns också flygpersonalens skräck när de tar in på Luleå stadshotell, att hamna i rum 439.
I Luleå stadshotell träffar vi receptionschefen Kicki Isaksson. Hon bekräftar flygpersonalens skräck för rum 439 och det som påstås ha hänt där.
- Jag har två som själva träffat spöket på våning fyra, säger hon och presenterar Maria Sunemalm och Annika Nilsson, som arbetat över 20 år i stadshotellet.
- Det började på den tiden Transwede flög på Luleå. Flygvärdinnor drabbades av panik sedan de hört röster. En flygvärdinna påstod också att någon flyttat sängöverkastet, en annan att hon vaknat och sett en man stå vid sängen. Allt detta inträffade i rum 439, säger Maria Sunemalm.
Det är en mystisk man som dyker upp vid olika tillfällen och alltid på hotellets fjärde våning. Det är både gäster och hotellets egen personal som kommer i kontakt med honom.
Kalla blå ögon
Annika Nilsson berättar om sitt eget möte med mannen:
- Sommaren 2008 när jag kom ut ur ett av rummen på fjärde våningen stod en karl en bit bort och iakttog mig. Det var något overkligt över honom. Han var i 45-årsåldern, hade lockigt hår, en skinnjacka och byxor som påminde om 1980-talet. Ögonen som betraktade mig var blå och kalla. Blicken var inte en levande människas.
- Jag skyndade över korridoren till ett annat rum. Dörren var låst, men nyckelkortet fungerade först inte. När jag sedan vände mig om var mannen borta.
Minnesbilden av mannen med den kalla, döda och blå blicken har etsat sig fast.
- Jag får fortfarande en otäck känsla av den, säger hon.
Maria Sunemalm berättar om en av flera gästers vittnesmål om spökerierna.
- En man från Örtendals mynthandel kom ner från konferensrummet Gültzauudden till receptionen och förklarade att vi hade spöken i hotellet. Han var inte rädd, men berättade hur det stått en mansperson vid dörren och betraktat honom när han höll på med mynten.
Spårlöst borta
Den betraktande mannen hade försvunnit lika plötsligt och spårlöst som den man som Annika Nilsson mötte i korridoren.
Maria Sunemalm har också egen erfarenhet av oförklarliga händelser, av hissar som går upp och ner utan passagerare.
- En kväll när Tallkotten hade stängt skulle jag gå med disk från receptionen till Tallkottens kök. När jag kom fram till glasdörren och tog fram nyckeln för att låsa upp, såg jag byxben passera på insidan av dörren. Jag trodde det var diskkillen, men de gråa byxorna var så fina och välpressade och de svarta skorna så välputsade.
- När jag sedan fick upp dörren fanns ingen där bakom och svängdörrarna in till köket var orörda. I diskrummet var det skinande blankt och hissen var nertryckt.
Så de välpressade byxorna, de blankputsade skorna och dess ägare hade försvunnit lika oförklarligt som de uppenbarat sig.
Den här dagen kan vi inte titta in i rum 439, för det har en intet ont anande gäst fram till klockan 15. Så vi går i stället till strykrummet på fjärde våningen.
Maria Sunemalm vill visa rummet där hon kände sig iakttagen, att någon var närvarande, när hon målade och rustade häromåret.
Spökfritt - den natten...
När hon öppnar dörren står en man och stryker sin vita uniformsskjorta.
- Jag heter Andres Wall och jobbar på flygbolaget TUI Fly Nordic. I eftermiddag flyger vi charter till Las Palmas.
Vi frågar vilket rum han har på hotellet och han svarar 439. Då berättar vi om rummets rykte, att svenska flygbolag vägrar boka det.
- Tur att jag inte visste om det som hänt i rummet när jag lade mig igår kväll. Men jag har inte märkt något spökeri, säger han och verkar mera road än skakad.
Maria Sunemalm är övertygad efter de många vittnesmålen.
- Det är något som finns där på fjärde våningen. Jag har aldrig varit rädd, men ofta känt mig iakttagen.
Ihjälklämd musiker?
Annika Nilsson ser däremot inte mannen i korridoren som ett snällt spöke.
- Numera är jag livrädd när jag går upp på fjärde våningen i hotellet, säger hon.
Och vem är då mannen som dyker upp vid sängen, som med livlös blick står och betraktar gäster och personal också mitt på dagen?
Maria Sunemalm och Annika Nilsson kan inte finna någon händelse från hotellets 106-åriga historia som fött ett spöke.
- Men det var en man som på 1980-talet dog i en hiss här i hotellet. Han var musiker och klämdes ihjäl, säger Maria Sunemalm.
Så jobbar vi med nyheter