Gitarristen Jonas Isacsson bestämde sig tidigt i livet att det var musiken han skulle ägna sitt liv åt.
– Vi flyttade runt en hel del när jag var barn på grund av farsans jobb. Under några år i tonåren flyttade vi tillbaka till farsans hemby Seskarö och de var där jag startade mitt första band, Marathon, berättar Jonas Isacsson när vi ses över en kopp kaffe.
Och det är just Marathon som är anledningen till att Jonas Isacssons besök i Luleå. För två år sedan återförenades bandet inför en spelning på Sommarfesten i Kalix efter en 44 år lång paus. Och det gick snabbt att musikaliskt hitta tillbaka och nu spelar de in en ny skiva.
– Varje gång vi repat känner vi att bandet hittat mer och mer grejer tillsammans, det låter bra och är roligt att spela ihop igen, säger han.
Hur kom musiken in i ditt liv?
– Genom farfar och hans 78-varvare, och sedan genom mina bröder som hade popband på 60-talet. Som lillebrorsa snappade jag upp vad de höll på med, spelade deras skivor medan de var i skolan och gjorde nog en och annan repa och fingeravtryck på dem. Min äldsta brorsa hade också en gitarr som jag tjuvspelade på ibland, säger han och ler vid minnet.
Var det självklart att det var musik du skulle ägna ditt liv åt?
– Ja, för några år sedan hittade jag en uppsats som jag skrivit när jag gick i sexan, då jag skrivit att jag ville bli studiomusiker.
Inte stå längst fram på scen alltså?
– Nej nej, jag ville ju vara seriös redan då. Det sprack ju senare haha. Min brorsa som är några år äldre tyckte inte det var någon idé. Att få jobb som studiomusiker är bara några få förunnat. Men han ska få se, tänkte jag.
Du anlitades tidigt som musiker till kända artister?
– Ja, när vi senare hade flyttat till Stockholm var jag med i ett band som hette Horizont med Tommy Nilsson. Vi gjorde två plattor men bandet upplöstes när Tommy skulle bli rockstjärna i Frankrike. Då frågade bland andra Anders Glenmark om jag ville vara med och spela gitarr på inspelningar. Det var så jag träffade Eva Dahlgren och det var då jag insåg att det här kan funka att leva på. Jag spelade med Eva i tio år, samtidigt som jag tog på mig studiojobb. Jag turnerade också med andra artister som Hanson the Wolf United, Py Bäckman och Peter Lemarc.
Och så blev Roxette en stor del av ditt liv, hur gick det till?
– Det var min kompis Clarence Öfwerman som drog in mig i det. Han ville ha med sina kompisar i bandet och jag hängde på. Då visste ingen att det skulle bli så stort. Jag kände Per (Gessle) och Marie (Fredriksson) sedan innan. Per skulle göra en soloskiva och där var Marie gästartist men det hela fungerade så bra och det fanns en bra balans mellan dem att det utvecklades till en duo.
Du reste med på flera världsturnéer?
– Ja, vi började i Sverige och ut i Europa och vidare till USA sedan världsturne. Vi reste och gjorde konserter i flera stora länder och var ute över ett år. Jag var med i bandet i 24 år.
Har du några speciella minnen från den tiden?
– Ja det finns många. Ett sådant är när vi i mitten av 90-talet var i London och spelade in Help! till en tributplatta i Abbey roadstudion. Det var en väldigt speciell känsla att få spela in där var Beatles spelat in alla sina plattor, det betydde mycket för mig.
– De första arenaspelningarna är också sådant som inte går att glömma, som när vi kom till Buenos aires och inte förstått att det var 50 000 i publiken som kommit bara för att lyssna på Roxette.
Hur minns du Marie?
– Hon var ju skön person, ett naturbarn. Hennes utstrålning kom fram i sången precis som hon var. Väldigt äkta. Hon sjöng förbannat bra och gillade att vara rockstjärna. Vi gjorde en tribut efter henne som sändes i SVT där många sjöng hennes låtar, då märktes ännu än gång hur unik hon var i sin sång.
Och så kan man ju inte låta bli att nämna det väldigt kända riffet i ”The look” som du står bakom. Hur kom den till?
– Jag var tillsammans med Marianne Flynner som ville ha mina gitarrer på en av hennes låtar. Två dagar senare var jag i studion med Roxette, Per hade då "The look" på en demo. Jag testade att lägga in riffet i solot, Per gillade det och ville ha det på fler ställen och det blev dominerande i låten.
Vad händer framöver?
– Jag har en del studiojobb inplanerade och så var jag med när Per Gessle tolkar "Nothing else matters" till Metallicas Black album som nu släppts till deras 30-årsjubileum.