”Blonde” av Joyce Carol Oates är en av världens mest älskade och omtalade böcker. Det är därför kaxigt av Eva Sjödin att i ”Diamanters skörhet” göra detsamma som Oates gjort: skriva om Marilyn Monroe, utan att påstå att det är en sann biografi. Men det är också där likheterna mellan de två böckerna tar slut, det rör sig om två helt olika historier.
”Diamanters skörhet” tar sin början under inspelningen av ”De missanpassade”, som var en av de sista filmerna den ikoniska filmstjärnan gjorde. Men hon benämns varken som Marilyn eller flicknamnet Norma Jean. Istället kallas hon Sugar Kane, som är namnet på karaktären Monroe spelade i ”I hetaste laget”. Kanske är namnvalet ett sätt för författaren att säga att boken inte ska läsas biografiskt, men det blir mest förvirrande.
Dessutom är det omöjligt att inte läsa boken kontextuellt, det är för mycket som stämmer överens med skådespelerskans verkliga liv. På inspelningen finns både coachen Paula Strasberg och den tredje och sista maken Arthur Miller (som skrev ”De missanpassade”) med. Paula är den viktigaste av de två. I Sugars öra viskar hon inte bara de bortglömda replikerna, utan också att Sugar aldrig kommer att dö. Precis som diamanter kan Sugar inte gå sönder, för hennes ljus kommer inifrån.
Vänskapsrelationer är temat även i bokens andra del där vi får följa huvudkaraktärens flickår på barnhem.
Då är det inte Paula som bär henne genom att viska stöttande ord, utan bästisen Maryjane som hon planerar att rymma med. Nu heter Sugar istället Lucy. Jag som tyckte att namnvalet var rörigt redan innan är nu ännu mer förvirrad.
Den sista och tredje delen av ”Diamanters skörhet” handlar om hur Sugar åker runt med sin chaufför Jamey, faller djupare in i missbruk och blickar tillbaka på sitt liv. Hon döper nostalgiskt två gatuhundar till Lucy och Maryjane, och därmed sluts berättelsens tre delar.
Ingenting i ”Diamanters skörhet” är kronologiskt eller logiskt och den som inte kan alla vändor i Monroes liv blir lätt förvirrad. Men det är inte bara rörigt, utan också rörande. För oavsett hur mycket sanning man läser in i boken är det lätt att konstatera att både Marilyn och Sugar hade ett rörigt psyke men en rörande livshistoria.
Den ambivalensen syns i språket, på vissa ställen talar texten i tungor. Sjödin använder sig av ”show, don’t tell”: Sugar och Herr Millers äktenskap beskrivs i hur han efter dagens slut ger henne sömntabletter under tystnad – den enda gesten av kärlek i deras misslyckade relation. Hur Sugar mår demonstreras implicit: hon sväljer fler och fler piller; och genom att berätta om hennes håravfall och peruken som bärs för att dölja det låter författaren mig förstå att Sugar både är sönderstressad och aldrig tillåts vara sig själv.
Bär inte Sugar peruken orkar ingen bära henne. Men inte bara metaforer, utan också liknelser behärskar Sjödin: våtservetter vecklas ut som blommor, skuggor är som svarta hål och radion spelar slitna låtar som i en livmoder.
I samma takt som Sugar går sönder blir jag uppslukad. Plötsligt är jag fast i ”Diamanters skörhet” som jag till en början tyckte var alldeles för förvirrande. När jag läst klart plockar jag fram både mina gamla Marilyn Monroe-filmer och Oates ”Blonde”; Eva Sjödins röriga och rörande berättelse har fått mig att vilja ha mer.