Hämnd är det bärande temat i Carl Tibergs debut som romanförfattare. För det är ju så att tiden inte alltid läker alla sår. I alla fall inte för John Bengtsson, vars trauma och aldrig läkande sår orsakades under en fin och fågelsjungande skogspromenad i Östanfors 1978, då John endast var 15 år. En händelse som födde hat och en sorts psykisk sjukdom han 23 år senare, efter många år utomlands, tänker bearbeta på sitt eget skoningslösa sätt.
Som sig bör är Tibergs roman försedd med två kartor över Stockholm där de många gatunamnen som droppas i boken är tydligt utsatta. Och förlaget kallar i försättsbladet författaren för ”en Stieg Trenter för vår tid”. Nåja.
”Döden stiger på vid Slussen” är mainstream, men har också en psykologisk dimension som räddar romanen (två till planeras).
Polisarbetet och Enhet D som vi får lära känna (sådär) skildras ganska mycket enligt standardmodell 1A.
Det finns stjärnor och det finns trötta som bara hänger med, typ. Och så någon känslomässig bindning här och där, även erotisk light ska sägas. Plus den obligatoriska tröstande whiskyflaskan i chefens, här kvinnlig, bordslåda.
Den manliga så kallade buffeln inom kåren är inte heller glömd.
Tyvärr dröjer det en bra bit över hundra sidor innan romanen får lite fart och karaktärerna inom polisen och den jagade börjar få form.
Fast det är klart, med skrivna spår av fågelljud som ”birrr-berrr” och virr-virrr, är det inte lätt för Charlotte Ekelöf och hennes kolleger inom polisen.
Ett ornitologiskt sammanhang är dock ett lite ovanligt arbetsområde för samtliga inom Enhet D. För det som först såg ut som en tråd att dra i ledde ju till storpolitik och kalla krig, i och med att den först mördade, Herman Severus, under 30 år jobbade för Säk.
Nämnde Severus var intresserad av fåglar och hade ett smeknamn bland andra fågelvänner, Hämpling.
Rörigt, javisst, men Tibergs romandebut vinner i längden då den mer och mer berättas ur mördarens perspektiv. Och geografiskt beger vi läsare oss både till Paris och – Arjeplog.
Det blir riktigt spännande när hämndens timme ska slå, parallellt med ett mer och mer spänt och jäktigt polisarbete. Och osökt tänker jag på Sjöwall & Wahlöfs polisroman ”Den vedervärdige mannen från Säffle”, filmad under namnet ”Mannen på taket”.
Vem är mest skyldig, egentligen?
Eller som Karin Eriksson, advokat och försvarare till John Bengtsson, säger i ”Döden stiger på vid Slussen”: Brottet måste sättas in i ett större samhälleligt perspektiv.
Det hon pratade om handlar om sexuellt våld mot barn.