Med ”Mannen på väg” avslutar Lars Alm en trilogi som inleddes med ”Pojken i bäcken” (2015) och sedan kom ”Kvinnan på stigen” under fjolåret.
”Berättelsen om Johan” är den övergripande titeln för romanerna, som i huvudsak utspelas i Kiruna.
”Hej, jag heter Johan och jag är alkoholist”, lyder första raden i den aktuella boken.
Den Johan som fäller orden gör det på ett möte i föreningen Anonyma Alkoholister, där han sedan en tid är medlem.
Och spriten har en central roll i Alms alla tre böcker om Johan. Inte minst i den aktuella där Johan passerat 40 år och försöker hålla suget stången och leva som nykter alkoholist, delvis under uppsikt och förmaning av hustrun Eva, vars känslospröt är på helspänn efter minsta lilla signal att någonting inte står rätt till.
Eva känns stundom mer som en mamma än som hustru och kvinnan med stort K i Johans liv. Fast hon har i och för sig fått sina törnar i livet när det lovats att aldrig mer, och så vidare.
Romanens relativa anslag är att Johan säger upp sig från ett ”satellitbildsföretag” där han jobbat i tio år, för att efter ”oj oj, är du tokig” – och så vidare, söka och få jobb på raketbasen närbelägen staden där arkitekt Erskine ritat byggnader som går under namn som Snusdosan och Spottkoppen.
Där, på det nya företaget, avancerar Johan relativt snabbt till sektionschef men blir underordnad Oscar Theodor Nilsson. En man som lever för jobbet och tror sig kunna och veta allt. Och, visar det sig, aldrig spottar i glaset. Allra minst på de affärsresor ut i världen Johan och han gör tillsammans. Resor som är stora prövningar för Johan. Och då inte bara visavi alkoholen. Kvinnor, andra kvinnor än Eva alltså, är något Johan ibland dagdrömmer om. Fast det ena kan ju resultera i det andra, tänker Johan, som i kontakt med grannfrun Sonja fått både behagliga och, moraliskt sett, farliga signaler.
Under läsningen kommer jag på mig själv med att tänka, nej nej, gör inte si eller gör inte så. Det är gånger när jag upplever att romanens huvudperson står på randen till katastrofer av olika slag, som han själv ofta förvållar. Efter att ha läst tre böcker vet jag att han, Johan, stundom pendlar mellan förnuft kontra önsketänkande, och långt ifrån alltid får ihop det. Allmänmänskligt, var ordet.
Johans väl engagerar mig som läsare, alltså. Ändå är ”Mannen på väg” mer mainstream än de två tidigare romanerna. Trots att nya människor dyker upp; en gammal ”flamma” och en Mona som säger sig vara en halvsyster. ”Är det morsan eller farsan som är skuld till detta?” tänker Johan.
En röd tråd genom romantrilogin är smärtan och ångesten hos Johan, och samtidigt försöken att alltid vifta bort de jobbiga känslorna med intet förpliktande ”det ordnar sig” i olika varianter. Något som kan reta Eva till vansinne.
Johan bär på många frågor och funderingar, men de flesta emanerar ur frågorna: Hur blev jag som jag blev? Hur var min barndom, egentligen?
Och mer konkret: Varför känner jag eller bryr mig så lite om min syster Siv och brorsan Roger, egentligen?
Varför har jag så ytliga känslor inför dem, och så vidare, tänker en fundersam Johan och reser till fadern som bor i Västerås, för att kanske få någon typ av svar.
Det torde inte vara lätt att knyta ihop säcken för ett romanprojekt, och Alm lyckas väl sådär. Det blir att trampa på kända stigar med självrannsakan här och där för en sökande Johan som upp i åren genomgått en egen och önskad så kallad vuxendopning.
I sitt innersta, inför en präst, tror han sig ha funnit vägen, att det handlar om att ”befria mig ur mitt eget slaveri”.
Lars Alm, som skriver enkelt och vardagligt i positiv mening, säger sig med ”Mannen på väg” ha avslutat ”Berättelsen om Johan”.
Jag undrar jag, romanens huvudperson är inte ens 45 år.