Det ligger i tiden att ge övre Norrland plats i skönlitteraturen. Karin Smirnoff har skrivit två romaner och Nina Wähä skrev ”Testamente”. Nu debuterar utflyttade norrbottningen Katarina Asplén med en roman som utspelar sig i Göteborgstrakten, men med förgreningar till Norrbotten och Tornedalen.
Asplén berättar om en kvinna som sätter sig i en hamburgerrestaurang. Hon är smutsig, nergången, tystlåten och hon håller hårt om en plastkasse. Det visar sig att kvinnan bär på en historia, nedtecknad i ett antal häften i kassen och som fångar en 30-årig sköterskas intresse när kvinnan förts till sjukhus. Hon tjuvläser berättelserna, lockad av den första som handlar om den libanesiske älskaren med den formfulländade penisen.
Sjuksköterskan får kontakt med en polisman som utreder kvinnan och hennes öde blottläggs. Kvinnan dör på sjukhuset innan hennes okände son anländer. Sonen togs ifrån henne och fick växa upp i ett annat hem. Långt upp i vuxen ålder fick han kännedom om sin riktiga mamma.
Någonstans där flyttas berättelsen över till att bli ett relationsdrama där sjuksköterskans lidelser växlar mellan den döda kvinnans son och en polisman. Det är synd, för den döda kvinnans öde och bakgrund i Pajala är intressantare och där borde författaren utvecklat historien.
Nu ligger det kanske i tiden bland kvinnliga författare att våga skildra kvinnlig libido. Det är säkert kommersiellt framgångsrikt, men risken är att kvinnor och män blir endimensionellt beskrivna. Då förlorar berättelsen kraft och det gör ”Kapitel 1”.