Jill Johnsons krogshow har landat i den minst krogiga miljön tänkbar – Kulturens hus stora sal. Stora delar av numret passar bättre in i en halvstökig miljö där skratten kommer högljuddare och gensvaret mer naturligt.
Som när Jill (jag kallar henne Jill – alla andra gör ju det och hon bor trots allt i våra vardagsrum) börjar med sina fräckisar om långa ben, korta kjolar och bh-gömmor. Det är mycket blinkningar och humor under bältet eller kjolen (hon skämtar till och med om kjolar korta som bälten). I en knäpptyst sal blir det nästan för mycket och hon känns som en pinsam förälder när hon åter pratar om kroppsdelar som hänger.
Men även om salongen inte är perfekt på alla sätt så är i alla fall showen finslipad in i minsta detalj. Det händer väldigt mycket på scenen och Jill Johnson bjuder på hela registret.
Dansare kommer in till höger och vänster, lådor flyttas upp och ner, bandet som börjar längst bak vid väggen, kommer fram och flyttar tillbaka. Jill byter kläder. Jill byter kläder. Jill byter kläder.
Det blev totalt tio klädbyten om jag räknat rätt – och det är en del av showen.
Jill Johnson är en av landets proffsigaste artister och hon hanterar allt från riviga Springsteen-låtar (No surrender) till somriga öl-themes (Oh, vilken härlig dag) till klassiska Mello-bitar (Kärleken är). Men det är inte det hon är bäst på.
Tack vare hennes tv-program har Jill fått Sverige att älska eller åtminstone uppskatta country på ett sätt som vi aldrig tidigare gjort. Tittarsiffrorna, tv-priserna och Doug Seegers succé talar för det.
Jag tror inte att Kulturens hus hade haft två utsålda kvällar i rad om inte "Jills veranda" tagit hennes popularitet till en ny nivå.
Hon har så mycket på sitt schema och är så uppassad att jag inte får plats i hennes kalender under Luleå-besöket, men om jag hade kunnat träffa henne hade jag sagt: "Jill, vi tycker så mycket om dig, du är vår countrydrottning – uppträd som en sådan".
Onsdagskvällens show är som absolut bäst då hon plockar fram låtarna från Tennessee. När Göran Erikssons gitarrspelande på "Going down to the river" gör mig skakis och Jill Johnsons sång på "Better than me" flyttar mig till en veranda i den amerikanska södern vill jag inte vara någon annanstans.
Jag struntar i vilken klänning hon har på sig just då och bryr mig inte om någon dansare. Flanellskjorta, boots och hästsvans hade fungerat hela kvällen – så länge hon fortsätter sjunga country.
Hon är inte bara bäst på den genren, hon är helt ohotad. Och med tanke på att publiken från flera olika håll önskade "Jolene" som extranummer när hon ställde frågan under onsdagen tror jag att många håller med mig. På frågan "Är jag country eller pop? Eller hänger schlagerstämpeln kvar?" är svaret ja, ja och ja. Men vi blir inte ledsna om du struntar i schlager och pop.
Jag var osäker på vad jag skulle göra av den här betygsättningen med tanke på de oönskade momenten i showen. Men vi gör så här:
Jill, du får en fyra i betyg, på ett villkor – nästa gång du kommer till Norrbotten vill jag att du gör det som den countrydrottning du är.
På verandan får du full pott.