Mamma Sheyma'a och barnen Shacker och Julia i familjens kök strax innan det är dags för kvällens middag. Inom religionen är det tydligt vilka som inte omfattas av fastan, däribland små barn.
Sheyma'a Baradie och hennes man Adnan Aldibsi, båda 37 år, har sina rötter i Palestina, men växte upp i Syrien dit deras familjer hade flytt undan krig. De bor sedan många år tillbaka i Luleå, där delar av deras släkt också finns. När vi besöker familjens hem i bostadsområdet Hertsön läggs den sista handen vid kvällens måltid. Levande ljus sprider en mysig stämning och det känns högtidligt för en utomstående att få vara med vid familjens iftar, den måltid på kvällen som bryter fastan.
Natten innan vårt besök har Sverige ställt om till sommartid. Det innebär att fastan skjuts framåt en timme. Sonen Shacker, åtta år gammal, dukar bordet.
– Ramadan är en del av vårt liv och vår kultur. Det finns människor som tror att vi tycker det är jobbigt att fasta, att det är som ett tvång. Men vi längtar efter ramadan. Det handlar om så mycket annat än själva fastan också, säger Adnan Aldibsi, som arbetar som säkerhetsvakt på flygplatsen.
Fasta kan vara svårt att förena med arbetslivet i Sverige, förklarar han, särskilt när man som han jobbar skift. Vissa veckor börjar han 4.30. Det innebär att han måste börja förbereda sig för jobbet nära inpå suhor, som är den sista måltiden för dygnet, innan det är dags att börja fasta igen.
– I vårt hemland är hela samhället anpassat efter ramadan, men här krävs det en viss planering. Vi brukar försöka ta ut några semesterdagar, inte för att klara av själva fastan utan för att vi vill ha mer tid för oss själva i vår relation till Gud, säger Adnan Aldibsi.
Shacker visar den ramadankalender som han och hans lillasyster öppnar varje kväll. Den består av små boxar och är uppbyggd ungefär som en julkalender. Varje box innehåller ett kort med ett litet uppdrag, som handlar om att barnen ska lära sig att reflektera över livet och att bli en god människa genom att göra goda gärningar. I boxen finns också en liten belöning, i form av godis eller någon leksak.
Shacker gör ett kryss på sin tavla där han räknar ned dagarna till Eid al-fitr.
Varje dag ritar Shacker ett kryss över datumet på en tavla och kan då se hur många dagar av ramadan som återstår och när det blir dags för högtiden eid al-fitr, som avslutar ramadan.
Skålar med dadlar och nötter ställs fram och i köket läggs sista handen vid måltiden, som innehåller flera olika maträtter. En favorit för familjen är en tomatbaserad soppa med pasta och små köttbullar.
– Den här soppan äter vi under hela ramadan, säger Sheyma'a, som arbetar på Arbetsförmedlingen i Luleå.
– Första och andra dagen av ramadan kan vara lite svåra, men sedan går det bättre och bättre att fasta, tillägger hon och berättar att hon själv inte kan fasta detta år av hälsoskäl.
Även under vardagarna dukas en ordentlig måltid upp, förklarar Sheyma'a, maten som familjen lagar under ramadan är inte komplicerad att göra. Adnan lägger upp några sambusek, små trekantiga pajer av filodeg fyllda med kött.
Enligt profeten Mohammeds rekommendation bör fastan brytas med någonting lätt, som dadlar och yoghurt.
Köttfyllda knyten av filodeg, så kallad sambusek.
Åttaårige Shacker rör om i grytan och en ljuvlig doft sprider sig i köket.
Hoummus, en röra på kikärtor, är vanlig i det palestinska köket, liksom i övriga arabländers kök.
Shacker, Sheyma'a, Julia och Adnan (som inte syns i bild) äter iftar tillsammans. Ibland samlas de med släkt och vänner för en gemensam måltid.
Kubbeh i yoghurt är en omtyckt maträtt i familjen. Kubbeh består vanligtvis av bulgur, samt köttfärs som formas till avlånga "bullar".
Kubbeh med grantäppelsirap.
Julia, tre år, tar för sig av soppan.
– Målet med fastan är att vi ska lära oss att kontrollera oss själva. Kan vi kontrollera intaget av mat och dryck kan vi också kontrollera vårt humör. Vi fastar för att vi tror på något, för att vi älskat Gud. Det handlar om att utveckla sig själv, förbättra sitt tålamod och tänka på livet, säger Adnan Aldibsi.
Sjuka, gamla, gravida och ammande kvinnor, samt små barn och människor som befinner sig på resa behöver enligt religionen inte fasta. Det behöver inte heller personer med funktionsnedsättning eller de som medicinerar. Den som måste avstå av exempelvis hälsoskäl kan istället ge en så kallad fidya, en gåva som betalas i form av mat och pengar till människor som behöver. Vanligtvis motsvarar fidya priset på en måltid.
– Tanken är att en människa som inte har råd att bryta fastan med en bra måltid ska få möjlighet att göra det, säger Sheyma'a.
Shacker är väl medveten om vad ramadan betyder och får små uppdrag i sin kalender varje dag. Det kan till exempel handla om att läsa ur Koranen. "Uppdragen är lätta att klara", säger han.
– Jag ser det som att vi är belönade redan, vi behöver inte fråga efter mer. Istället ska vi tacka Gud för det vi har, det finns så många som har det svårt, säger hon.
I år förmörkas deras högtidsmånad av sorgen och förtvivlan över det pågående kriget i Gaza. Det lidande som deras släktingar och andra landsmän tvingas uppleva genomsyrar hela livet för familjen.
– Det är svårt att samlas och äta tillsammans när många i hemlandet dör av svält. Vi brukade samlas flera gånger, både med familjemedlemmar och med andra muslimer här i Luleå, men under denna ramadan har vi bara gjort det ett fåtal gånger, säger Adnan.
Vid besöket hos familjen på Hertsön har 21 dagar av ramadan hunnit passera. På onsdagen infaller sannolikt Eid al-fitr, som är den högtid som avslutar fastemånaden.
Sheyma'a säger att ramadan handlar om så mycket mer än bara fasta. Mer tid ägnas åt relationen med Gud, men också till umgänge med familj och släkt.
Dagens första måltid brukar inledas med något lätt, som exempelvis dadlar.
Kunafa nabelsie är ett slags ostkaka med ursprung i staden Nablus i Palestina. Det är en vanlig dessert i Mellanöstern.
När fastan bryts brukar familj och släkt samlas och äta tillsammans.
Julia och pappa Adnan.
Nötter och sötsaker har sin plats på bordet.
Mamma Sheyma'a och Shacker vilar lite i soffan efter middagen.
Även Shacker blir allvarsam när kriget kommer på tal.
– Det är väldigt svårt, säger han.
Både Adnan och Sheyma'a saknar upplevelsen av ramadan och eid al-fitr i hemlandet, alla människor som rör sig utomhus, samlas till bön i moskén och den starka gemenskapen med familj och släkt. Under ramadan är det vanligt att bege sig till moskén efter att fastan är bruten för en särskild bön, tarawiyyah.
– Det är jättemysigt, vi går till moskén sent på kvällen och ber. Vi står tillsammans och lyssnar på Koranen och kopplar av, det ger energi, säger Adnan.
För Sheyma'a och Andnan förmörkas årets högtidsmånad av kriget i Gaza.
Här i Luleå hålls en del samlingar i bönelokalen för muslimer, imamer bjuds in från andra håll i landet och det arrangeras även den del föreläsningar.
– Det ordnas en hel del aktiviteter, säger Adnan, som själv är engagerad i olika projekt. Sedan flera år tillbaka driver han Facebook- och Instagramkontona Luleå på arabiska, där arabisktalande kan hitta information om samhället och det vardagliga livet i Luleå.
Lilla Julia, tre år, älskar den soppa med köttfärs och pasta som familjen brukar inleda måltiden med under ramadan.
För honom och hans fru är det viktigt att vara en del av det svenska samhället, någon uppdelning i "vi och dem" vill de inte ha. Samtidigt vill de bevara sin kultur och religion och föra den vidare till sina barn.
– För något år sedan bad jag om ledigt från skolan för min son för att han skulle kunna fira eid al-fitr tillsammans med oss i familjen. Rektorn var redan innan vi nämnde anledningen medveten om att vi hade en högtid att fira och vi var glada över att den kunskapen fanns, säger Sheyma'a.
Familjens måltid går mot sitt slut och Sheyma'a serverar den typiska palestinska efterrätten, kunafa nabelsie, ett slags ostkaka med ursprung i staden Nablus. Den äts med sirap som ofta är smaksatt med rosenvatten, och dekoreras med pistagenötter.
– Under ramadan förbättrar jag olika sidor hos mig själv, det för mig närmare Gud och gör mig till en bättre människa. Jag känner en stor tacksamhet och det gör också att jag mår bättre, säger Sheyma'a.
Adnan och Sheyma'a tillbakavisar uppfattningen om att fastan skulle vara ett "måste". "Ramadan är en del av vårt liv och vår kultur", säger de.