Föremålet i titeln både bedrar och bekymrar.
Bedrar, därför att berättelsen inte är särskilt vass. Välslipad, visserligen, vad gäller upplägget, men med alltför uddlöst och ointressant resultat.
Bekymrar, eftersom det framstår som obegripligt hur denna rakkniv kan finnas med hos den 25-åriga kvinna som i berättelsens begynnelse befinner sig på Skovsborg i Danmark, en anstalt för lättare sinnessjuka och bättre bemedlade unga damer.
Hon är den fröken Julie som gett namn åt August Strindbergs berömda drama. Det självmord som antyds i dess final visar sig i Ströms fiktiva fortsättning bara ha blivit ett valhänt försök av den unga skånska grevedottern att skära halsen av sig med den rakkniv som betjänten Jean räckt henne.
Trots att hon hittats blödande och kniven slitits ur hennes hand har hon på något obegripligt och allt annat än trovärdigt sätt lyckats smuggla med sig kniven i sidenfodret på sin kappa.
Genom historien har hon kniven kvar, som en trygghet och ingrediens i sina drömmar. Till slut gör hon något oväntat med den, men … antiklimax.
Så dags har hon blivit kurerad på den danska anstalten och därefter skickats iväg för att bli omhändertagen av nunnor i Rom. Där har hon fött en son avlad i midsommarberusning, impulsivt ingått äktenskap och som fru Neckerwasser flyttat till Lausanne, fött en dotter och jobbat på makens hotell.
På så sätt har hon frigjort sig från sin far och tante Hélène, från minnena av Jean och den förföriska leken över klassgränserna och från känslan av att leva ett meningslöst liv.
Fast osjälvständig förblir hon. Hela tiden har hon Francois de la Rochefoucaulds ”Maximer” inom räckhåll, med mer vidsynta tankar än hennes egna.
Med tilltagande självkänsla inser hon att en kvinna inte ska behöva plikta med sitt liv för att ha bejakat sina drifter. Hon är tacksam för att ha räddats till ett lyckligt liv och ser varje dag hon möter som ”en stor gåva”. Allt annat än oväntade reaktioner, alltså.
Idén till historien är inte dum, men den är inte förverkligad med samma finess och fantasi som Marit Furn för ett par år sedan visade i ”Skuggan”, när hon såg på Strindbergs Infernokris ur ny synvinkel.
Eller från ny synvinkel, som det frestar att formulera det. Ström skriver oftast vårdat, men ägnar sig för mycket åt att detaljbeskriva miljön och för lite åt att skapa en fängslande berättelse – och att på ett par ställen tillåta ”ur hans synpunkt” att slinka igenom, det är slarvigt så det stör.