Radhus - vägen till frihet och få måsten
Friheten, och få måsten. Så kan Annika Erikssons upplevelse av att bo i radhus sammanfattas. - Här har barnen sprungit kors och tvärs över tomterna, man kan gå ut och ta en kopp kaffe på verandan, men man har ingen stor gräsmatta att vårda och måste inte ha buskar som ska klippas.
Fotograf: Lennart Jönsson
Foto:
- Det är som på landet, men med tätortens fördelar, som till exempel en fungerande busslinje, säger Annika Eriksson, heltidspolitiker för miljöpartiet i Luleå.
Vi resonerar kring vad som är bra med att bo så här.
Finns det några nackdelar?
- Radhuset har det goda som villan har och även det goda som lägenhet har. Man har en egen uteplats, bor på backen. Det är lätt att ta sig in och ut med barnvagnar och matkassar. Samtidigt är huset inte så stort, det blir inte så mycket att sköta, om man nu inte är intresserad av det.
Allt beror på vad man vill lägga tiden på. Resa bort eller vara i stugan på sommaren, men samtidig kunna sitta ute på bron, dricka kaffe och prata med folk.
Hon konstaterar också att man är beroende av grannarna i ett radhusområde, att folk har liknande värderingar, inte klagar över oklippt gräs, att barnen får springa över tomterna.
- Men om man har grannar som är otrevliga och påträngande skulle det bli jobbigt.
De som väljer att bo så här tror hon jobbar och är aktiva med annat. Då orkar man inte bry sig om små detaljer som oklippta gräsmattor och häckar, eller om det inte är perfekt ordning på sopstationerna
De flyttade in 1989, då de två äldsta barnen var två respektive fyra år. Sedan kom ett barn till. I huset, som är ett och ett halvt plan, som det kallas när det inte är full ståhöjd överallt på andra våningen, har alltså fem personer bott. Annika, hennes man Micael, barnen Nora, Edvin och Einar. De två största har flyttat hemifrån, så nu är de tre i radhuset.
Vi sitter vid köksbordet, dricker te och äter rostad fralla med ost. Annika Eriksson tycker om att vara i köket och när vi frågar efter hennes favoritplats i huset så visar hon hur hon brukar luta sig mot hörnan vid köksskåpen och tänka.
Intill bordet står två gamla stolar. De kommer från hennes föräldrahem i Björsbyn, som bara ligger en bit bort, över bäcken. När vi kikar under stolsitsarna ser vi att den ena är från 1804 och den andra från 1835, båda har även ett bomärke inristat. Vid trappan står ett gammalt vackert mjölkskåp och i vardagsrummet finns också möbler som är arvegods, blandat med det moderna, bland annat med en nyköpt divansoffa.
I ett hörn står en gammal dammsugare av märket Nilfisk. "Jättebra", tycker Annika.
Hon berättar att eftersom hon först studerade och sedan arbetat hårt, detsamma gäller maken, så har inte deras intresse varit att i första hand pynta hemmet.
- Det viktiga är att det fungerar, säger hon.
När yngste sonen kom flyttades arbetsrummet in i förrådet, så att alla barn fick eget rum.
Hon hade länge föreslagit fjärrvärme till området och för några år sedan blev det av.
- Det är toppen. Det blir en mycket jämnare värme nu när vi inte längre har direktel, man slipper de heta elementen och så får man ju ett renare miljösamvete, säger hon.
I samband med det tog de ett lån och passade på att renovera badrummet. De har också pratat om att lägga nytt köksgolv, men det är skjutet på framtiden.
Från vardagsrummet leder en dörr ut till den nu översnöade altanen. Här går det att sitta och titta ut över fjärden sommartid, och här finns den lilla gräsmattan där det går att hänga tvätt.
- Det är ju ingen badstrand utan sly. Men det är mycket fåglar, om man har öppet fönstret på våren är det enormt fågelljud.
Vintertid är det bara att spänna på sig skidorna och åka ut på fjärden.
- Det har varit många skidutflykter med barnen då vi haft med oss fika. Det är livskvalitet att inte behöva ta bilen.
På framsidan går cykelstigen förbi, en bit bort ligger garagen och parkeringarna.
- Vi äger ju gångstigar, lekparker, kabel-tv och garage gemensamt i villaföreningen. Det är många olika saker och många olika viljor. De unga vill göra mycket, medan vissa tycker att det räcker om det är bra tv-bild.
Tidigare hade var och en sin soptunna utanför dörren, men i och med sopsorteringens inträde gick föreningen över till att ha gemensamma ytor med containrar.
- Då var det mycket diskussioner i föreningen om vilka fraktioner vi skulle ha. Nu har vi två stationer med allt utom mjukplast och glas. Det fungerar bra.
När vi druckit ur teet går vi ut, runt gavelradhuset till förrådet på baksidan så att Annika kan ta fram skidorna. Det är då vi ser det fina älgspåret.
Så jobbar vi med nyheter