Kan en suverän demokratisk nationalstat godkänna att man dödar 16 medborgare, utan att någon ställs till svars?
Det är huvudfrågan i Lars Petterssons fjärde roman och sägs ”bygga på verkliga händelser”.
Kärnan i berättelsen utgörs av en händelse i Nordkynhalvöya i det nordligaste av norskt fastland den 24 mars 1987. När Vigdis Hermansen en vanlig dag precis kommit ut hör hon en hiskelig smäll bortåt samhället Stenvik, nästan samtidigt som hon ser ett jaktflyg förvinna över Barents hav. Orsaken till den stora smällen är att ett passagerarplan störtat och sexton människor omkommit. Under tiden pågår i regionen Nato-övningen Arctic Express. Finns det en koppling mellan den tragiska händelsen och det jaktplan Vigdis sett?
Över ett mellanspel i Bodö 2012 och en skraltig före detta advokat som en gång fått opublicerade artiklar, förvarat i kartonger, av en alkoholiserad och nu död journalist, landar romanen i 2018 och London.
I romanens mellanspel får vi också träffa Anna Magnusson, som försökt kombinera juridik och renskötsel, men nu bor i Kautokeino satsar på det sistnämnda.
Det är inte så rörigt som det kanske låter. Petterssons romaner är alltid rika på rörelse och skiftar mellan platser och länder. För i nämnda London bor Caitlin O’Conner och jobbar som textilkonservator. En dag får hon besök av två strikta herrar från brittiska flygvapnet, RAF, som meddelar att hennes pappa dött i en flygolycka – i Kigali, Rwanda. Och att hon måste åka till före detta folkmordets Rwanda och identifiera honom, han som lämnade henne och mamma när Caitlin bara var åtta år.
Det visar sig bli en resa nästan utan slut för Caitlin där lögn och sanning och tolkningar av detsamma liknar en labyrint. Vem kan man egentligen lita på? Och där det finns storpolitik och grava intressekonflikter i botten. ”Arctic Express” tar allteftersom gestalt av en roadmovie, fast med drag av pusseldeckare.
Hur ska Pettersson få ihop delarna, tänker jag och tycker väl i slutändan att han inte riktigt får det. Romanen rinner lite ut i sanden.
”Arctic Express” är en roman vars huvudbeståndsdelar handlar om moral och ansvar, och brist på desamma. Och, vilket är viktigt, vem lyssnar samhället och juridiken på?
Allt berättat till en fond av tufft klimat och mycket snö, alltid mycket snö. En miljö författaren väl känner till då han bor i Kautokeino halva delen av året.