Mycket fart och fläkt och höga konstnärliga ambitioner. Fredagens urpremiär av dansföreställningen ”Birds (come back to bones)” spände bågen inför kommande produktioner av Dansinitiativet.
Förväntningarna var höga när den lilla skaran premiärpublik fick ta plats i en av salarna i Konsthallen för att ta del av Dansinitiativets allra första produktion. ”Birds” är en föreställning där genrerna modern dans och nycirkus förenas av dansaren Marie Wårell och nycirkusartisten Fabian Wixe.
Publiken får sitta i en fyrkant runt själva dansarenan. Det är begränsat antal sittplatser, alla som ville hann inte få biljett till de två föreställningarna. Kanske är det en taktik för att skapa exklusivitet, men jag uppskattar det publiknära formatet.
Ljussättningen består av lysrör och ljusramper längs golvet i ett mörklagt rum. Marie Wårell och Fabian Wixe är klädda i beige dräkter med små fågelfjädrar i mönstret.
Dansen börjar till ljudet av ett gammalt radioprogram på engelska där två fågelkännare sitter och samtalar om olika fågelarters beteenden. Ett kul konstnärligt grepp, men jag blir ändå lättad när den pratiga delen är över för det blir att jag sitter och spetsar öronen och försöker höra vad som sägs och tappar fokus från det visuella.
Fågelreferensen är spännande. Likt fåglar rör de två dansarna sina huvuden hastigt och tittar åt olika håll. Och även om de bara är två så påminner de om en fågelflock, en organism som består av individer som går isär och ihop.
Föreställningen går i ett högt fysiskt tempo och har mycket inslag av par-akrobatik. Den är väl tilltagen i tid och det är ju bra, men vissa rörelsemönster kommer igen. Kanske hade de kunnat få in mer variation genom att lägga in mer finstämda partier och ”måla med små penseldrag”, för dansarna behöver ju pusta ut ibland. Det har de i och för sig löst med fint framförd solodans. Eller att de går runt och flyttar på lysrörsarmaturerna. Det sistnämnda inte så intressant att titta på, om jag ska vara ärlig.
Vad som är härligt med föreställningen är att den är så könsnormbefriad. Den fysiskt sett mindre Marie bär i vissa partier upp den större Fabian. Och ibland kastar hon upp honom med bara en hand, det är en optisk synvilla givetvis, men ändå effektfullt. Mycket i koreografin är tvärt emot idealet i klassisk balett där mannen ses lyfta kvinnan på sina starka armar. En och annan humoristisk touch i koreografin är också trevligt att se.
I föreställningen hörs bland annat musik av Nils Frahm och specialkomponerad musik av David Björkén. Björkén, som tidigare har samarbetat med gänget bakom Mångfaldens magasin, numera Dansinitiativet, har komponerat en skön, tillbakalutad gitarrmusik som för in harmoni och lugn i slutet av föreställningen.
Till sist: ”Birds” är väl värd att se, vem vet om det kanske ges extraföreställningar?