En ung kvinna hittas fastskruvad på väggen med kroppen upp och ner, i kapellet i Nikkaluokta. Hon är förstås död där hon hittas intill Jesus-figuren, en fin sommarsöndag i början av juli månad. Hennes namn är Maria Grosser.
De som hittar henne är samstämmiga i beskrivningen av det de ser som bestialiskt och makabert.
Per-Erik Mattsson har nära till det grova i kriminalromanerna. Den förra som också var den första med samma huvudnamn, ”Kirunamorden”, från 2016, var heller inget för den känslige.
Polis och andra brottsutredande instanser går igång. Och det finns ett vittne, hon heter Jenny Burell och var kompis med Maria, och befann sig samtidigt i kapellet när mördaren, klädd i polisjacka, angrep och utförde en typ av ritual när han dödade och genom Marias händer skruvade upp henne på väggen.
Jenny, hotad genom det hon sett, är en nyckelperson när brottet ska försöka utredas.
Rättspatolog Vincent Lysander, som egentligen slutat i yrket, anlitas av Maria Grossers far för att obducera dotterns skändade kropp.
De två, Vincent och Jenny, är ”Sapmidemonens” huvudpersoner tillsammans med mördaren, som en bra bit in i romanen bara kallas Mannen.
Men där finns också poliser av olika rang som man träffade på i Mattssons första roman, till exempel kriminalinspektör Roger Strand och dito Mona Klingborg.
Och där finns Kiruna som fond, en stad i ”förvandling”. Och så småningom, Skaulo, som en sorts ort som Gud glömde och där Mannen som pojke växt upp under minst sagt eländiga förhållanden.
Fast måste man därför i bestialitet bli en sorts Jack The Ripper eller Ted Bundy?
Naturligtvis inte. Och Mannen i ”Sapmidemonen” får lämna det trasiga hemmet och flytta in i en predikants gård. Så småningom gick han på Handelshögskolan och ”blev rik på datorer” och bildade ett mjukvaruföretag. Varför det går som det gick förstår jag inte riktigt, trots tidigt utanförskap och känsla av utvaldhet. Någon sorts diffus strävan efter renhet gnager honom, förstår man allt eftersom.
Mannens alla offer är kvinnor som gått Handelshögskolan och har speciella namn relaterat till helgon i religiösa texter. De mördade förtjänar att dö enligt Mannens tolkning av skrifter och han lämnar spår i form av texter på de mördades kroppar. Texter, eller rader, som enligt kunniga kan härledas till Egypten och föregångare till hieroglyferna.
Det är förstås inte lätt för Lysander, Strand och andra att förstå dessa dunkla källor och hur de hör ihop med fem mord, plus två döda poliser. Som läsare är det inte heller lätt att få ihop det hela.
Men ju mer det grävs i det förflutna blir romanen allt mer intressant och spännande. Och sorglig.
Fast själva uppgörelsen är en smått klassisk katt och råtta-lek mellan offer och gärningsman, med tiden som spänningshöjare, dock med ett alltför avhugget slut.
”Sapmidemonen” är ömsom vin ömsom vatten, som vunnit på att komprimeras och göras tätare.
Per-Erik Mattsson tar i på gott och ont i en ”psykologisk thriller” där det psykologiska djupet är nog så grunt.