Profilen med full koll på sina gamla kvarter
Han har sett människor komma och gå i kvarteren i Svartöstaden. Lage Lindh bor fortfarande i det hus han växte upp i. - Jag är nöjd och trivs. Det finns ingen anledning för mig att flytta, säger han.
Fotograf: Extern
Foto:
I dag har han full koll på vilka som ska ställa till med bröllop och fest under de månader han tar emot bokningar till Blackis, gamla Folkets hus. Den uppgiften har han fått via Svartöstadens hembygdsförening, som han var med och startade.
Ingen som möter Lage Lindh kan ta miste på hans historiska intresse. Speciellt åren från 1940-talet och framåt intresserar honom - själv är han född 1943.
- Bara här på Sjöfartsgatan fanns två matvaruuaffärer, ett bageri, ett bryggeri, en manufakturaffär och ett cafe, säger han och berättar livfullt om människor, episoder och samhällsförändringar - hans minne rymmer mycket och han förmedlar det med en träffsäker känsla för detaljer.
Det är tydligt hur starka känslor han har för stadsdelen. Detta trots att Svartöstaden har förändrats mycket under årens lopp.
- Svartöstaden är inte samma som det varit. När jag var liten kände alla varandra. Numera verkar det som om folk inte riktigt orkar lära känna varandra. Kanske är det annorlunda för barnfamiljerna.
Intresset för det gamla Svartöstaden kopplar han till sin uppväxt.
- Jag växte upp med gamla människor och lärde mig respektera dem.
Huset på Sjöfartsgatan rymde till att börja med inte bara Lage, hans två bröder och föräldrarna. I tvårumslägenheten på övervåningen bodde farmor Ida Sofia och farfar Isak Abel, och i ett eget rum på bottenvåningen bodde farmors mor Emma. Det var Emma och hennes make Nikanor Engman som på 1920-talet lät uppföra huset, som ursprungligen är en timring från Sunderbyn.
På väggarna påminner fotografier och arvegods i form av väggur om tidigare generationer. En del föremål har skänkts till friluftsmuseet Hägnan. Lage Lindh pekar och berättar, och på något sätt hittar utvikningarna alltid tillbaka till den röda tråden.
Som 17-åring började han arbeta som lokreparatör vid SJ, precis som hans farfar och även under en period hans pappa. Arbetsbrist gjorde att han förflyttades upp till Kiruna, där han blev kvar i tio år. Själv använder han ordet tvångförflyttades, det var så han kände det.
- Kirunaborna jobbade hellre i gruvan eftersom lönen var bättre. Här i Luleå var det däremot brist på jobb för lokreparatörer. Vi hade inget val om vi ville ha kvar anställningen inom SJ.
Lage Lindh fick inte flytta tillbaka. Men vid varje längre ledighet styrde han kosan till Svartöstaden och båten hade han kvar i Luleå under alla år.
Han kände sig aldrig som en kirunabo - hans riktiga hem låg ju i Svartöstaden. 1970 kunde han äntligen återvända.
När Lages farmor dog 1967 flyttade hans mamma och pappa upp och Lage fick mer plats nere. Gången har varit att de äldre har flyttat upp på övervåningen när nästa generation tagit bottenvåningen i besittning.
- Men vi har alltid rört oss mellan planen i huset. När det var dags för kaffe stampades det i golvet som signal för "kom upp och fika!".
Lage Lindh köpte så småningom ut sina två bröder, och blev ensam ägare till huset. Sedan några år hyr han ut bottenvåningen, och har själv flyttat upp.
Han har inte bildat egen familj.
- Det har jag aldrig vågat mig på! Och med familj är man tvungen att anpassa sig. Det är inte säkert att jag kunnat bo kvar här då.
Han har svårt att enkelt formulera varför det blivit så att han stannat kvar i huset på Sjöfartsgatan. Det verkar ha varit så självskrivet, så givet, att något annat aldrig funnits där som alternativ.
Här trivs han. Här har han sitt liv. Här vill han bo.
- Föräldrahemmet är som en rot som sitter långt inne i kroppen någonstans. Det är det här som är hemma för mig. Något bättre svar har jag inte, säger han.
Så jobbar vi med nyheter