Proffsigt - men något saknas

Det är inte direkt första gången Bo Kaspers Orkester uppträder inför en fullsatt publik. De äntrar punktligt scenen och skippar allt vad förspel heter. Inget inledande prat om de norrbottniska rötterna utan efter ett snabbt morsande drar de igång Kom och håll om mig, som också är första låten på den nysläppta plattan New Orleans.
I närapå rasande tempo fortsätter bandet att blanda nya och gamla låtar. De har ett gediget material efter nio skivor och min personliga favorit Svårt att säga nej kommer redan som nummer tre. Men den låten ska vara en duett och jag saknar Lisa Ekdahl - den kvinnliga kontrapunkten. Svårt att säga nej blir inte sensuell och jag tycker mig ana en lite trött Bo Sundström.
Bandet är fruktansvärt tight och det finns en rutin i ryggmärgen som gör att de förmodligen kan spela vackert vilken tid som helst på dygnet. Men rutinerade proffs kan ibland sakna något. Den där skörheten, när någon spelar fel eller någon annan sjunger falskt eller glömmer en textrad, den saknar Bo Kaspers Orkester. Bo sjunger falsett, men rösten håller.

Mellansnacket kommer lite trevande igång efter en stund och med det de kärleksfulla skämten om Norrbotten. "Det är luletyst här inne". Och det är det. Publiken gör inte väsen av sig men kan inte heller klandras för det . Konserten inbjuder inte till några spontana hurrarop.
De fyra första bänkraderna kvicknar till ungefär samtidigt som Bo Sundström. Till Vi kommer aldrig att dö letar han sig ut från scenens mitt där han stått klistrad vid sin mikrofon och tar några ironiska dansteg samtidigt som han tittar ut mot publiken. Kontakten med åhörarna är kanske inte den bästa men man kan inte klandra Bo Sundström för att sakna humor och hans korta monologer är personliga och spontana. Från funderingar kring ett eventuellt deltagande i Dansbandskampen, till huruvida Colin Nutley gör bra eller dåliga filmer till Facebook och vad barnen egentligen har för sig på nätet. Till en låt för alla våra söner och döttrar.
En vän ville att jag skulle skicka en fråga till Bo Kaspers Orkester. Varför skriver ni hela tiden låtar som handlar om mig? Och jag tror faktiskt att många känner som han gör hemma i lägenheterna. Bo Kaspers Orkester är vardag, raggmunkar till lunch och sockor som försvinner i torktumlaren. Tristessen som kommer krypande i ens förhållande. Och så vidare.

De kan det de gör men jag blir inte vidare berörd. På grund av tidningens pressläggning tvingas jag gå lite tidigare. Det gör mig ingenting.
I övrigt tror jag säkert att publiken till stor del blev nöjda. De gick hem, drack en kopp te, sov åtta timmar. Och jag tror att lagom till frukosten var Bo Kaspers Orkesters framträdande inte något de tänkte vidare på.