Hösten 2021 startade det tvååriga projektet, som ägs av Arbetsmarknadsförvaltningen Luleå kommun och finansieras av Samordningsförbundet Södra Norrbotten. Målet är att hjälpa 45 unga att bryta sin isolering.
I dag har bara två personer anmält sig till projektet.
– Tyvärr får vi inte kontakt med alla som behöver vår hjälp. Ju mer vi pratar om det, ju mer märker vi att behovet är enormt, betonar Anita Klockare.
Tillsammans med Marie Fredriksson har hon valt att använda begreppet UVAS, "unga som varken arbetar eller studerar".
Kännetecken för målgruppen är att de står utanför samhället, bor hemma och har ingen egen ekonomi. Ofta handlar det i grunden om psykisk ohälsa.
– Fenomenet har alltid funnits mer eller mindre. Det är kopplat till individer med funktionsvariationer, men jag är ganska övertygad om att problemet ökat i takt med datoriseringen av samhället. I dag är det lättare att inte vara med. Du kan skapa en kontaktyta på Internet och du behöver inte längre umgås i ditt närområde, säger Marie Fredriksson.
Enligt svensk lag har kommunerna ett aktivitetsansvar för unga mellan 16-19 år. My Key-projektet siktar även på att fånga upp de som efter 20-årsdagen fallit ut ur systemet.
Projektet befinner sig i ett uppstartsläge.
– Det är svårare att nå ut än vi hade trott. Vi har förståelse att det är jobbigt för unga att ta kontakt, men däremot är vi förvånade att inte fler anhöriga kontaktar oss, påpekar Anita Klockare.
Vad gör ni i projektet?
– Vi har fokus på individen. Första fasen handlar om att vinna tillit. Vår utgångspunkt är vad behöver individen för att må bättre och för att komma vidare. Det hänger alltid i slutändan på individens egen vilja och målsättning. Vi kan vara ett stöd på vägen dit genom att ordna läkarbesök, praktikplatser eller bjuda in till föreläsningar, svarar Marie Fredriksson.
Huvudpersonerna bakom My Key ser gärna att insatsen i framtiden flyttas in i ordinarie verksamhet.
– Det här är en problematik som inte lär minska under de kommande åren. Samhället behöver skapa ett system som funkar från tidig ålder för det går att upptäcka tecknen tidigt. Vi behöver att hitta vägar att samverka med skolan, vården och psykiatrin, säger Anita Klockare.