Prästgården i Gunnarsbyn ? ett öppet hus fyllt av ljus

En del bostäder avslöjar ytterst lite om dem som bor där. Så finns motsatsen ? hem som flödar av berättarglädje och frikostigt delar med sig av ledtrådar.

Prästgården i Gunnarsbyn hör till den senare kategorin. När Mogens Amstrup flyttade upp till Norrbotten och Råne älvdal 2003 hade han 186 flyttkartonger med sig, plus alla möbler.

Mycket i hemmet är minnen från platser runt om i världen han besökt eller bott på, däribland Japan och Östafrika. Möblerna är i många fall arvegods. Dels från hans barndomshem i tyska Schleswig-Holstein, dels från hans farfar som var snickare.
? Några kommer från min farfars far, som var bosatt i Flensburg, säger han och visar på en vackert utformad mahognystol som fanns med redan under det dansk-tyska kriget 1864.

Mogens var tolv år när hans farfars far dog.

? Stolen är förknippad med honom och med den tiden. Möbler och föremål gör att man minns.

I dag finns även många bröllopspresenter i hemmet, personliga gåvor som var och en påminner om givaren. I Norrbotten träffade han Lena Malm, ursprungligen från Rogsta, en by utanför Hudiksvall. När hon flyttade in i prästgården 2005 hade Mogens Amstrup redan ?bott in sig? rejält.

? Det är alltid en process att föra samman två hem, och att flytta in till någon i stället för att flytta till ett nytt ställe tillsammans, konstaterar hon.

Till saken hör att deras smak skiljer sig åt ? Lena föredrar en modernare stil, även om hon också hade med sig arvegods från föräldrahemmet. Men på det stora hela har det gått bra, enas de om.

Att Lena hade färre saker än Mogens underlättade. Han å sin sida har varit öppen i fråga om förändringar med ett rum undantaget: arbetsrummet. Det ville han ha kvar precis som det var, med mängder av böcker, tidningar, en bekväm läsfåtölj och en schäslong att ta igen sig på.

På nedre plan i prästbostaden är pastorsexpeditionen inrymd. När Lena kom in i bilden erbjöd sig personalen att avstå från det kombinerade mötes- och fikarummet, för att prästparet skulle få ytterligare ett rum.

? Det var ingenting de behövde göra, men något vi är väldigt tacksamma för.

Närheten till pastorsexpeditionen, kyrkan och församlingshemmet ger en flytande gräns mellan privatliv och yrkesliv. Som präst i en mindre församling är man en offentlig person, något som passar Mogens sätt att vara. Bland annat anordnar de varje år öppet hus i prästgården fredagen före första advent. Då får alla som vill baka danska småkakor och dricka kaffe i deras hem, samtidigt som det erbjuds pyssel i församlingsgården.

Mogens Amstrup känner inte att han behöver leva upp till bilden av hur en präst förväntas vara eller ha det hemma, människor får ta honom som han är.
Ändå har han en gjort en gradering: det viktigaste är att hålla ordning i allrummet och matrummet, de första rummen besökarna möter när de kommer uppför trappan till övervåningen. Hans arbetsrum är mer privat, det lämnar han i det skick han vill.

Eftersom de hyr är de begränsade vad gäller att sätta sin egen prägel på prästgården, exempelvis i fråga om ytskikt.

Lägenheten fick sin nuvarande utformning vid senaste renoveringen i slutet av 1970-talet.

? På pastorsexpeditionen är det knappt någon idé att tapetsera om; tapeten har hunnit bli modern igen!

På ett ekskåp i matrummet, snickrat av Mogens farfar, står tackkort och fotografier från brudpar och dopfamiljer. Ett kors tillverkat av drivved hänger på samma vägg som en modern ikonmålning.

På frågan vad de skulle ta med sig ut om huset började brinna funderar Lena en stund.

? Negativen har jag redan i ett kassaskåp. Det skulle nog bli en blå spegel som kommer från mitt föräldrahem i Hälsingland. Den är ganska enkel att bära med sig, säger hon.

Från Mogens kommer svaret direkt.

? Jag har fem eller sex böcker som både gäster och jag skrivit i sedan jag flyttade hemifrån, de har blivit ett slags dagböcker. Gästböckerna är viktigare än både möbler och fotografier.