Ibland behövs bara en liten puff för att sätta igång en större process. Så kan man uppfatta att krigshistorikern Lars Gyllenhaal fick impulsen till sin senaste bok. Han var, liksom är, bosatt i Rosvik, i kustlandet mellan Luleå och Piteå och dessutom intresserad av svenskar i främmande krigstjänst. Plötsligt blev han tipsad om att en Henry Backman hade vuxit upp på en gård nära hans skrivstuga. Samme Backman utvandrade och var i sinom tid en av de svenskättade amerikaner som deltog vid invasionen i Normandie 1944.
På det sättet rullade ett bokprojekt igång. Gyllenhaal kunde räkna med stöd av människor intresserade av numera avlidna släktingars liv och död där borta i väster.
USA:s dåvarande befolkning uppgick till 123 miljoner, varav 16,4 miljoner tjänstgjorde i de väpnade styrkorna. Man kan undra hur många av dessa som var ”svenskar”. Utgår man från antalet födda i Sverige så blir det 4 259 personer. Talar vi om födda i Sverige men utan amerikanskt medborgarskap vid mönstringen så stannar det vid 1 517 personer. Denna sifferexercis ger påtagligt olika svar.
Slutsatsen blir att drygt 1 500 svenska medborgare klassades som ”amerikaner” under andra världskriget och detta utgör ett minimivärde.
Sådan är den yttre ramen för Gyllenhaals skildring. Han gör självklart nog ett urval som ska illustrera helheten. Skildringen är uppbyggd kapitelvis kring enskilda namngivna ”personer” och varje kapitel har en lockande rubrik. Just det upplägget påminner en hel del om en annan ”norrbottning”. Peter Englunds årsvisa skildringar av första världskriget, ”Stridens skönhet och sorg”, utgår påtagligt ”från det lilla till det stora”.
I Gyllenhaals fall kan efterlämnade foton och personliga dokument liksom släktingarnas minnen bli stommen i beskrivningarna. En styrka i framställningen är att varje kapitel blir varierat till omfång och detaljskärpa. Samtidigt undrar läsaren här och var om det inte fanns mer att berätta om den här personen.
Påtagligt är också att militära karriärer gärna läggs fram. Det är förståeligt i en bok av detta slag eftersom hela det militära systemet bygger på gradbeteckningar och dessa är lätta att komma åt i efterskott när man forskar i ämnet. Vad den enskilde kände och tyckte i bildligt talat stridens hetta får vi däremot inte så mycket vetskap om. Vilka var då dessa enskilda porträtt? Exempelvis handlar kapitlet ”Från Piteå till Hitlers födelsestad” om Per-Johan Westberg som emigrerade till USA, levde hemlös i Chicago samt inskrevs i amerikanska armén trots sitt svenska medborgarskap. Han var med om intagandet av staden Braunau i Österrike, tillika platsen för Hitlers första hem.
Efter kriget beslöt sig Westberg att tillbringa sina sista år i hemstaden Piteå, där han dog 1997. En som aldrig återvände var den inledningsvis nämnde Henry Backman.
Han landsteg också i Normandie, gifte sig i Staterna och blev delägare i en charkuterifirma, odlade dessutom sin svenskhet inom olika loger samt avled i en leversjukdom, förmodligen orsakad av arméns hälsovådliga konserver.
Gyllenhaals bok kan sättas in i ett europeiskt sammanhang utifrån svenskars närvaro vid invasionen i Normandie. Likaså kan vi se ett vidare perspektiv med ”fiolspelaren i djungeln”, alias Per Rabe, som hamnade i Söderhavet.
Efter kriget framförde han yrkesmässigt symfonisk musik både i USA, Göteborg och Stockholm. Det är en vacker ”saga” eftersom i krig kan allt hända.