Taha och Ahmad är ensamkommande flyktingbarn från Afghanistan. De går båda i gymnasiet i Luleå, där det just nu går 180 ensamkommande flyktingbarn. Men det finns en skillnad. Taha har fått uppehållstillstånd. Ahmad väntar på besked och det har han gjort i ett år.
– Jag kan inte sova. Jag kan bara tänka på om jag ska få stanna eller inte, säger han.
Oron bär han med sig dygnet runt, även under skoldagarna. Han har svårt att koncentrera sig
– Jag kan inte tänka på mina skolämnen, bara tänka på intervjun med Migrationsverket. Jag kan inte åka tillbaka till Afghanistan. Jag har ingenting där och jag är säker på att jag kommer att bli dödad om jag skickas dit.
Ahmad är inte ensam.
– Alla mina kamrater är ledsna och stressade.
Taha sökte asyl för två år sedan. Det var före den stora flyktingströmmen och innan reglerna skärptes. Han har fått permanent uppehållstillstånd.
– Jag blev jätteglad. Nu vet jag att jag bor här och kan planera för framtiden. Det blir lite lättare.
Skolan betyder allt för honom, berättar han.
Tahas familj kommer också från Afghanistan. Hans pappa är död, men hans mamma och syskon lever som flyktingar i Iran, där syskonen inte får gå i skola. Han tänker mycket på dem.
– Det går inte att låta bli. När jag blir ledsen ringer jag till dem, säger han.
Rickard Nyberg är lärare till pojkarna. Han tror att skolan är viktig för dem.
– Det är bra att fylla dagen med någonting. Jag kan förstå att det är svårt med motivationen att lära sig svenska om man inte vet om man får stanna, men jag tycker att de gör det bra.
Han tror att oron på skolan kommer att öka i takt med att de befarade utvisningsbeskeden börjar komma.
Om barnen hinner fylla 18 år innan de har fått uppehållstillstånd, måste de lämna sitt HVB-hem eller stödboende och kan även flyttas till en annan kommun. De har dessutom betydligt svårare att ta sig in på ett gymnasieprogram.
– Många är jättestressade, både över skolan och alla andra bitar i livet, säger skolsköterskan Helena Skoog.
Kuratorn Malin Johansson bekräftar bilden:
– Det kan vara olika vad de kommer med för behov – upplevelser från hemlandet, från flykten och nusituationen, saknaden efter familjen, väntan, ovissheten.
En god man, som vill vara anonym, berättar om situationen på hotell Nordkalotten, där 78 av de ensamkommande barnen bor:
– De har mardrömmar, sover dåligt, är spända till bristningsgränsen. I och med att de bor ihop så många, triggar de igång varandra. De träffar nästan inga svenskar, förutom personalen på boendet och lärarna. De tänker på sina familjer, vet kanske inte var de anhöriga finns, om de lever eller är döda. Deras situation är fruktansvärd.
Han är rädd att regeringens nya avtal med Afghanistan kommer att innebära att de pojkar han ansvarar för utvisas till en brutal framtid.
– Politikerna är så nöjda med att ha löst ett problem. Men för vem?
De här pojkarna skulle kunna bli en värdefull resurs för ett samhälle där befolkningspyramiden är upp-och-nedvänd, menar han.
– Vi har en för gammal befolkning i Sverige. När situationen är som den är, kan vi välja att vända det uppkomna läget till någonting positivt.
Totalt i Norrbotten bor 820 ensamkommande flyktingbarn, varav 653 kommer från Aftghanistan.