Lita inte på kritiker. I regel är vi alldeles för snälla. Förklaringen är enkel. Det går att skriva hur positivt som helst utan att någon reagerar och vi ställs inte till ansvar för att ha hyllat en bok och det är enklare än att såga. För att skriva kritiskt måste man tänka efter vad som inte är bra och visa det.
Det finns andra skäl till att inte lita på kritiker. Vi skriver om varandras böcker. Det gäller främst poeter. Med få undantag säljer inte diktsamlingar. När poeternas böcker nu inte går att sälja kan de i alla fall trösta sig med bra recensioner. Ett skäl till att lita mindre på kritiker i Stockholm är den utbredda vänskapskorruptionen och att urvalet av de få böcker som recenseras är styrt.
Ett annat skäl för att inte lita på kritiker är att många av oss inte skriver för dig som läser. I växande utsträckning skriver vi för karriären och det gör oss fega, livrädda för att skriva något som inte följer den för tillfället rådande smakordningen.
Det ovan skrivna gäller självfallet inte undertecknad! Det är därför du kan läsa det jag just skrivit. Under de mer än 40 år jag har skrivit tusentals recensioner har jag inte en enda gång skrivit mer negativt om en bok än vad jag ansett den förtjänat. Däremot har jag hundratals gånger skrivit alltför positivt, för att det går fortare och för att slippa kritik.
Gissar att du som läser förstår vad som väntar efter denna inledning till min recension av Emily Fridlunds ”Vargarnas historia.” Tonårsskildringen utspelas i norra Minnesotas ödsliga trakter. Det var därför jag var intresserad, för att jag rest i trakten och skrivit reportage därifrån och för att romanen presenterades lite som country noir, en genre jag gillar och läst mycket.
Jag tänkte Daniel Woodrells ”Winter´s Bone”, Jane Anne Phillips ”Sommarlägret”, Larry Browns ”Fay” och andra underbara romaner om tonåringar på den amerikanska landsbygden. Jag fick ett examensprov. Författaren har en doktorsexamen i kreativt skrivande, står det på skyddsomslaget. Upplysningen är onödig. Från första bokstaven till sista är ”Vargarnas historia” en skrivdemonstration enligt regelboken.
Handlingen är enkel: Huvudpersonen är en femtonårig tjej som efter skolan och under helger passar en pojke vars föräldrar just flyttat till trakten. Tidigt informeras läsaren om att en rättegång väntar. Den dröjer, men det är uppenbart att det rör sig om pojken. Genom hela romanen kommer små instick om den kommande rättegången, för att skapa spänning och förväntan. Jag blir bara irriterad och när rättegångsskildringen väl kommer är den så kort och banal att jag tvingas lägga boken till sidan och sucka.
Det är ett av de största litterära antiklimax jag läst och vägen dit är kantad av omständliga och ansträngt poetiska formuleringar. Storyn är hopplös, uppenbart för att författaren varit så upptagen av att berätta att hon inte upptäckt att hon inte hade en berättelse.