Sedan ett stort antal år tillbaka har jag en ryggsäck som handväska. Jag fick nämligen axelproblem av axelväskorna som jag hade tidigare. Just nu har jag en svart ryggsäck modell större med stora metallspännen på remmarna. Jag älskar väskan förutom de stora iögonfallande spännena. Annars är remmarna breda och bra. De smala remmarna som mina tidigare ryggsäckar haft har åkt av axlarna hela tiden och irriterat mig.
Häromdagen när jag var på väg hem med min säck på ryggen frågade en arbetskamrat: VAD HAR DU I RYGGSÄCKEN?
Först reagerade jag med irritation på frågan. ”Skit i det du”, tänkte jag.
Så slog det mig att jag kanske skulle använda frågan och skriva en krönika om vad jag har i ryggsäcken. Skulle ni vilja veta det? OK, ni vill! Bra!
Jag tömmer tingesten på innehåll och börjar bokföringen: Näsdukar. Pepcid-Duo (mot halsbränna). Alvedon. Informationsblad om Knossos från en greklandsresa med utflykt dit. Mössa. Bindor. Tamponger. Plåster. Syetui. Tandtråd. Presentkort till Coop, H&M och Stadium (som jag glömt att jag har). Idrottsrabatten (rabattkuponger till olika Luleåbutiker köpta till förmån för idrottsrörelsen) som jag glömt att jag köpt och aldrig utnyttjat – nu gäller de inte längre. Mobiltelefon. Ofärgat läppstift. Korrekturstift (kosmetika). Lönespecifikationer. Ifyllda melodikryss. Sju kulspetspennor. Fyra blyertspennor. Matrecept. Hårspray. Hårborste. Två par glasögon. Solbrillor. Kulturens hus-program. Norrbottensteater-program.
Plånboken är en historia för sig. Den innehåller: 314 kronor i kontanter. 43 kvitton. Visakort. Presskort. Körkort. Bibliotekskort. Rikskuponger. Matrecept. Med Mera-, Åhlens-, H&M-, Dressman-, Mosaik- och Växtriketkort.
Maken har i alla år undrat över min handväska och min börs. Han förstår inte varför jag bär omkring på allt detta, på så mycket ”skräp” som han uttrycker det. Men han klagar inte när jag kan fiska upp näsdukar för hans rinnande snok, ta fram ett extra glasögonfodral om han glömt ögonen hemma, fixa nål och tråd när midjeknappen sprätter iväg och byxan hotar att glida ner, bjuda lindring för dunkande huvud eller tandtråd för köttstycket som inte tungan rår på...
Måhända är min krönika tramsig. Den handlar om en ryggsäck. Men livet är en blandning av allvar och lek. Mitt i livet- reportaget handlar bland annat om Charlotte Löwingers magsäck – operationen av den. Jag blir så imponerad av människor som tar tag i sina liv så som hon har gjort. Hon hänvisar till att hennes söner och sambo behöver ha henne kvar i livet. Bättre skäl att ta tag i sitt liv finns inte – förutom det egna välbefinnandet förstås. Charlottes övervikt hade ju också alldeles speciella skäl – den svåra leversjukdomen. Hon säger om gastric bypass-operationen: Jag hade inget val.
Charlotte Löwinger och hennes familj har drabbats av allt möjligt. Äldste sonens bentumör och den svåra misshandeln av honom har varit två hårda puckar. Yngste sonen dras med svår astma. Charlotte har fått kämpa mycket. Så säger också hennes sambo: Utan dig är vi inget! Vi kan inte mista dig!