I en lång intervju berättar Pia, som heter något annat, om sin kamp att få sonen på rätt spår igen.
Det är en separation som i förlängningen leder sonen in i missbruk och kriminalitet. Det tror Pia, som egentligen heter något annat.
Sedan dess har hennes liv varit en kamp för att styra in sonen på rätt väg i livet.
Han är i dag välkänd av rättsväsendet som en multikriminell missbrukare och betraktas som våldsam av polisen.
– Jag tror han gav upp när han inte fick träffa pojken längre, när han förlorade vårdnaden. Jag vet inte, men han valde drogerna framför familjen, säger Pia när vi träffar henne på ett kafé i centrala Luleå.
Innan det börjar gå utför för sonen, som i dag är i 40-årsåldern, finns ingenting som tyder på livet ska rasa samman.
Snarare tvärtom.
Han är noggrann och sköter sig under skolgången. Han tar studenten och de mörka molnen håller sig borta.
Körkortet tar han på sin 18-årsdag.
– Han var målmedveten och punktlig. När han gjorde praktiken sa lärarna att de aldrig hade haft en så noggrann kille, säger Pia och ler.
Problemen börjar några år senare. En relation med en tjej tar slut och sonen blir av med körkortet.
– Det var då utförsbacken började. Det var fest på fest, och där kom drogerna in bilden, säger Pia.
I dag känner hon sig maktlös, utan hopp och framtidsdrömmar.
– Nej, jag tänker inte så långt med honom. Jag är förberedd att polisen kan ringa på dörren en dag och säga att han är död, säger Pia och får svårt att hålla tillbaka tårarna.
– Det blir ju så till slut, att de slår ihjäl varandra. Eller så tar drogerna ihjäl dem. Så blir det.
Sedan ett antal år tillbaka för Pia en ständig kamp för att få sin son att ta steget från missbruk och kriminalitet, till ett liv där ett arbete och sonen får plats.
Pia har bra kontakt med sitt barnbarn som är i tioårsåldern. Men att hennes son inte har kontakt med sitt barn river upp djupa sår i hennes medvetande.
– Det är jättejobbigt. Jag får så mycket skit av honom för att jag har med pojken och mamman att göra. Men jag väljer inte bort dem. Det gör jag aldrig. Vi har jättebra kontakt. Hon är som en dotter till mig.
Barnbarnets minne av sin pappa i dag är att han skriker i sin telefon, berättar Pia.
– Men jag har valt att inte prata om hans pappa. Jag nämner honom aldrig.
Hennes uppmaning till andra föräldrar, vars barn dras in i en kriminell livsstil med droger, är att inte ge upp.
Och att göra orosanmälningar till socialförvaltningen.
– Det är så socialförvaltningen får veta att det händer något. Du ska vara så obekväm som möjligt. Gå hem till dem och kolla hur läget är.
Pia berättar att hon har vänner som har lyckats vända den negativa spiralen.
Hur ser du på de här åren och det som har varit runt din son?
– Det har varit jättejobbigt. Jag tror att det ska mycket till att han lägger av med droger. Det måste hända någonting.
Pia har ingen förståelse för de som säger att hon ska gå vidare i livet och satsa sin kraft på annat.
– Om mitt barn har cancer, inte ger jag upp då. Det här är samma sak. Det är bara att kämpa. Man vill ju att han ska hamna på fötter.
Samtidigt blir det längre perioder som Pia inte alls är kontakt med sonen. Det kan gå en eller två veckor. Ibland månader.
– Då låter jag honom bara vara, säger Pia och fortsätter:
– Det är fruktansvärt hur de väljer att leva i misär. Först ska du jaga droger, sedan är du jagad av polisen. Vem vill ha det så?
Hon hoppas att sonen döms till ett långt fängelsestraff. Det kan bli starten på något nytt, och att han då kan ta sig ur sitt missbruk.
– Det är hemskt att tänka så. Men det kan vara räddningen.