Peter trivs med sitt "kvinnoyrke"
Peter Andersson, 33, är vårdbiträde inom hemtjänsten. Han är en av få män i området. Han trivs väldig bra. - Jag mår bra av att kunna hjälpa någon. Det är en vettig insats med både fysiska och känslomässiga inslag, säger han. Astrid Foglevik-Eriksen, 92, tar emot Peter med glädje.
Foto: Pär Bäckström
Halkade på bananskal
- Jag halkade in på ett bananskal. Det var sommaren år 2000 och jag behövde ett jobb. Jag fick veta att det behövdes folk i äldreomsorgen och ringde vikarieförmedlingen. "Klart du får jobba" blev beskedet. På den vägen är det, förklarar han.
Han arbetade först i några äldreboenden och började sedan i hemtjänsten. Han fick snart tillsvidareanställning. Först jobbade han 75 procent men övergick sedan till heltid.
- Just innan hade jag läst på Komvux men kommit på att det inte var något för mig. Dessförinnan jobbade jag med ställningsbyggen på järnverket och som vaktmästare.
Så här berättar Peter Andersson om vad han gör i hemtjänsten:
- Det är alltifrån att titta till någon, fixa mat och städa till att hjälpa människor som inte tar sig upp ur sängen själva med toalett- och tvättbestyr och allt annat i den dagliga livsföringen. Det handlar om att göra allt som jag gör i mitt eget liv.
Vi möter Peter Andersson hemma hos Astrid Fogelvik-Eriksen. Han beundrar Astrids 92-åriga skärpa och nyfikenhet på livet och allt nytt.
- Hon frågar saker som "vad är en plasma-tv?" och så får jag förklara. Det är väldigt givande att träffa henne, säger han.
Förvånad över hjälp
För oss berättar Astrid att hennes man Carlo var arkitekt och skulptör och att de länge bodde i Stockholm. Själv var hon förskollärare och föreståndare på en förskola. Carlos och hon fick en son som heter Tomas och bor i Borås. Han arbetar som samordnare i företaget Lättläst.
- Det finns människor som inte kan läsa men de har stort värde ändå, säger Astrid.
Hon påpekar gång på gång alla människors lika värde. Hon upprepar också hur bra hjälp hon får av Luleå kommun.
- Jag blev förvånad över all hjälp jag blev erbjuden när jag blev sjuk, säger hon.
Har käpp och rullator
Hon klarade sig helt utan hjälp fram till för fyra år sedan då hon bröt lårbenshalsen på ena benet. Sedan när det hade läkt någorlunda bröt hon lårbenshalsen på andra benet. Nu har hon käpp och rullator till hjälp inomhus. Senast hon var utomhus fick hon sitta i rullstol. Men hon låter sig inte nedslås.
- Jag har telefonkontakt med många vänner varje dag, säger hon.
Hemtjänsten hjälper henne tre gånger om dagen.
- Det skulle vara bra med en hiss här i huset men de pengar som det skulle kosta får hellre gå till barn som svälter. Vi har det så vansinnigt bra som det är. Jag kan gå sakta i trappan, ibland går jag baklänges, säger hon.
Astrid Fogelvik-Eriksen är luleåbo från början och återvände till sin hemstad när hon och Carlo flyttade hit från Stockholm. Hon visar en bild på ett fantastiskt vackert trähus som stod på Köpmangatan i Luleå centrum och var hennes barndomshem. Nu är huset flyttat till kvarteret Skatan.
Har blivit tryggare
- Pappa var köpman och sålde de första korkmattorna som kom från England. Han var mycket intresserad av arkitektur. Vi var åtta syskon som växte upp i det stora huset. Nu är vi fem kvar. Farfar ville bli 100 år men dog under det hundrade året, säger hon.
Peter Andersson har lärt känna Astrid och hennes släktförhållanden liksom många andra äldre människor och deras förhållanden. Arbetet som vårdbiträde har gjort honom till en annan människa än den han var tidigare. Han har blivit mer ödmjuk.
- Tidigare tyckte jag att jag visste det mesta. Nu gör jag inte det längre. Samtidigt har jag blivit tryggare i mig själv, säger han.
Han säger att han har "extramammor" bland vårdtagarna. Han delar in sitt sätt att arbeta i två delar: En professionell roll och en mer personlig roll.
Vad tycker då omgivningen om hans yrkesval.
- I början fick jag många konstiga kommentarer och frågor som "Är det inte äckligt att torka avföring?". Men det där är en väldigt liten del i det jag gör. Många tycker att det är bra gjort att kunna arbeta så nära inpå andra människor, att hjälpa till i duschen och på toaletten till exempel.
Inte alltid så lätt
Peter Andersson konstaterar att det inte är så lätt alla gånger.
- Alla vill inte ha hjälp men är tvingade till det när de inte längre klarar sig själva. Då är det inte alltid så lätt att komma in som en främmande person och säga: Jag tänkte laga lite frukost till dig.
Vårdtagarna ska uppmuntras att klara sig själva så långt det är möjligt. Det som de kan göra själva ska de också göra.
- Och vi ska stimulera tankeverksamheten, säger Peter.
Astrid Fogelvik-Eriksen berömmer hemtjänstpersonalen.
- De visar en otroligt god samarbetsvilja och alla är så vänliga.
Mat får Astrid levererad från Sunderby sjukhus tre gånger i veckan.
- Sedan kan jag beställa varor från en butik när jag behöver. Luleå kommun har ordnat allt så bra för mig, säger hon.
Hon minns hur hennes familj bodde tillsammans i flera generationer när hon var liten.
- Det var ålderdomshem och barnhem i ett, säger hon.
Idkar friluftsliv
Peter Andersson konstaterar att människor från andra länder kan tycka att det är förskräckligt med speciella boenden för gamla.
- De tycker att barn gör sig av med sina föräldrar på ett hemskt sätt medan vi ser det som en kvalitetssäkring. Vi jobbar och gör karriär och kan ju inte ha sjuka gamla hemma, säger han.
Själv är Peter särbo men delar lägenhet med en hund - storpudeln Gonzo.
De idkar ofta friluftsliv tillsammans.
- Gonzo har till exempel varit med till Kebnekaises topp, säger han.
Musik och film är Peters två andra stora intressen
- Jag är gammal trummis och spelar också gitarr, säger han.
Så jobbar vi med nyheter