En dokumentärfilm visar en aspekt av verkligheten. Det står filmmakaren fritt att välja aspekten och filtrera fakta som uppfyller det han vill säga. Därför behöver inte en dokumentärfilm överensstämma med verkligheten, dokumentärfilmsregissören kan skapa en alldeles egen verklighet, teckna sin bild av historien.
Så är det med dokumentärfilmen ”Ett folk, Ett parti — Socialdemokraternas historia”. Det är en bild av verkligheten och historien som filmmakaren/filmmakarna skapat.
Det egendomliga är att vi inte får veta vem eller vilka som gjort filmen. Vill de inte stå för sin skapelse? Det enda som anges är att en organisation med namnet Samtiden står som producent. Samtiden ägs av Sverigedemokraterna.
Partiet som Sverigedemokraterna vill skapa sin egen dokumentära bild av är Socialdemokraterna. Sverigedemokraterna har insett att de inte kan förneka det som Nazityskland stod för, rasförföljelser och utrotningsläger. Filmen förtiger därför inte dessa brott mot mänskligheten. I stället lanserar Sverigedemokraterna ”fakta” som ska visa att de tyska nazisternas rastänkande inspirerades av den svenska socialdemokratin.
Och inte bara ”rashygien” och skallmätande rasbiologiska institut, filmen ger också bilden av ett Sverige som lät Nazityskland använda våra järnvägar för transporter av norska fångar till tyska utrotningsläger, ett Sverige som inte ville ta emot judar som politiska flyktingar, ett Sverige som likt Tyskland förbjöd rasblandade äktenskap, ett Sverige som lät ”sinnesslöa” svälta ihjäl, ett Sverige som tvångssteriliserade ”sinnesslöa” och ensamstående mammor, och så vidare i en lång rad vidrigheter.
Det ska ha inträffat i Sverige, verkställt av svenskar, men i denna ”dokumentärfilm” är det enbart ett verk av Socialdemokratin och dess politiker. Inga andra var inblandade. Det är framför allt Per Albin Hansson som pekas ut återkommande och med stöd av lösryckta citat från tidningar och tidskrifter han varit redaktör för. Det ges ingen bild av tidsanda och sammanhang.
Genom hela den en och en halv timme långa filmen återkommer också citat från Aftonbladet som stöd för att visa Socialdemokraternas inställning. Det sägs inget om att Aftonbladet fram till 1956 var ytterst tyskvänlig, försvarade den nazistiska politiken. Detta år sålde ägaren Torsten Kreuger tidningen och först då blev den social-demokratisk.
Dokumentären har fått underkänt av kända historiker, som skrivit gemensamma debattinlägg. Intellektuella har också på landets kultursidor pekat på historieförfalskning, rena faktafel.
Vi trodde kanske att vi inte skulle tvingas återse figurer som Adolf Hitler, Benito Mussolini och Hermann Göring i nya mänskliga gestalter, att de var 1900-talets historiska parentes. Men nu har vi dem tillbaka i vår samtid, förklädda till demokratiskt valda ledare i några demokratier och på väg att avskaffa dessa demokratier.
För denna nya generation högerextremister är propaganda fortfarande ett pålitligt verktyg. Det är svensk valrörelse och Sverigedemokraternas film har redan visats 413 338 gånger på Youtube.
Goebbels skulle ha applåderat.