Norrbottensteatern fyller 50 år och spelar en 51-årig musikal om något som hände för över 80 år sedan, alltså den odödliga ”Cabaret”, mest spelad av alla musikaler. Den handlar om den tid när Berlin och Tyskland nazifierades och som skildrades av den amerikanske författaren Christopher Isherwood i romanen ”Farväl till Berlin”.
Det är ”Cabaret” som ges på scenen och inget annat. Regissören Josette Bushell-Mingo har i förhandsintervjuer talat om att denna musikal har bäring på det som nu sker i Europa och världen, men det är svårt att upptäcka någon förvandling till 2000-tal. Det är 1930-talets nattklubb Kit Kat Klub och inte 2017 års, så det blir en historisk återblick till musik.
Norrbottensteatern har förmågan att göra bra musikteater. Det har visats tidigare och det görs det också denna gång. Föreställningen är gedigen, de berömda musikinslagen sitter där de ska. Karin Paulin gör rollen som Sally Bowles och är den ledande musikartisten, men också framträdande i sitt skådespeleri. Hon ger en så färgstark Sally Bowles och dominerar föreställningen.
Första akten är festen innan den övergår i mardrömmen. I slutet av den ser vi de första hakkorsen och Mikael Odhag och Linda Wincent gestaltar förvandlingen på ett lågmält övertygande sätt. Roger Storm som juden Herr Schultz blir målet för deras framryckning och hans äktenskap med hyresrumsuthyraren Fräulein Schneider, spelad av Monica Einarson, blir omöjligt. Storm och Einarson får stycket att övergå från yta och medryckande musik till allvar och känsla.
Den amerikanske journalisten Cliff Bradshaw uppmanar till motstånd, att visa mod och ingå äktenskapet.
”De modiga som har dött, men de fega lever än”, svarar Fräulein Schultz.
Det är alltså en förträfflig ”Cabaret”, välspelad och väl musicerad, med en enkel, effektfull scenografi och med ljudeffekter och vibrationer i golvet som fick stöveltrampet att kännas påtagligt. Det ger den där extra närvarokänslan.
Samtidigt går det inte att undvika frågan om teaterkonsten och vår egen samtid. Måste vi ta till något som passerat 50-årsstrecket och försöka känna igen dagens tillstånd? Eller så handlar det helt enkelt om underhållning, att ”Cabaret” är så svår att överträffa och ger bra klirr i teaterkassan.
Josette Bushell-Mingo har inte utsatt ”Cabaret” för en föryngringskur. Det gjorde hon rätt i. Tillståndet i världen just nu får samtidens dramatiker gestalta.