Förutom att han har hanterat miljontals tidningar under åren så är han också en hängiven tidningsläsare. Kenneth Lindqvist läser minst fem tidningar per dag.
– Man måste följa med sin tid. Världen har alltid intresserat mig, säger han.
Yrkesbanan började när han hade gått ut gymnasiet och muckat från lumpen. Hans pappa Alrik jobbade i NSD:s packsal på Fabriksgatan i Boden.
– De hade väl frågat farsan om han kände någon som ville jobba över sommaren. På det sättet halkade jag in, berättar Kenneth.
Sommarjobbet blev snart ett fast jobb. Första halvåret jobbade han i Boden. Där fanns en buntmaskin som gjorde tjocka, tunga tidningsbuntar.
– Det var i stort sett den enda maskin som fanns, sedan var allt jobb manuellt.
1976 flyttades tidningen till Luleå. Bodensaren Kenneth följde med och fortsatte med samma jobb i den nya packsalen.
– Det fanns lite fler maskiner, även om det inte var jättemycket high-tech från början. Nu är jobbet mer automatiserat. Det är mest övervakning, man rör knappt i tidningarna.
Under NSD:s 100-åriga historia har hela yrkesgrupper svepts bort av den tekniska utvecklingen, men arbetet med att bunta ihop tidningar har bestått. Kenneth är glad att han har haft jobb i alla år.
– När vi hade flyttat till Luleå var det fortfarande ett hav av folk som jobbade med allt möjligt, perforatriser och allt vad de hette. Plötsligt en dag var de bara borta utan att jag hade märkt något, jag jobbade ju bara med mitt.
Och ja, han har nog trivts med jobbet ändå.
– Eftersom jag stenbock är jag en vanemänniska. Då är det här jobbet perfekt, för det är i stort sett likadant varje dag.
Fast egentligen hade han funderat på att bli journalist. Efter gymnasiet sökte han till journalistlinjen i Kalix, men kom inte in.
– Jag brukar säga, lite på skämt och lite på allvar, att jag fortfarande inte vet vad jag vill bli. Lärare kanske, men hade jag klarat av det? Vi hade inga studietraditioner i familjen. Mina föräldrar var vanliga arbetare, deras syskon också. Min son är en av de första akademikerna i släkten.
Intresset för tidningar och läsning fanns med tidigt i hans liv. Och det håller i sig.
Vilka tidningar läser du?– Jag läser Piteå-Tidningen och Kuriren innan jag går och lägger mig. När jag vaknar äter jag frukost och tar ett bad. Medan jag torkar brukar jag läsa NSD och DN. Sedan far jag ut en sväng, kanske äter lunch, då köper jag Aftonbladet. Man har sina rutiner.
Du vill helst läsa på papper?– Det känns otympligt på datorn. På papper blir det mera överskådligt, det är bara att bläddra. Men de som aldrig känt tidningen mellan fingrarna vet inget annat än att läsa på datorn. Man tillhör en annan generation, men man får ha klart för sig att det är ett stort teknikskifte som pågår.
I yngre dagar höll han mycket på med DX-ing, det vill säga kortvågslyssning. Han rattade in BBC, Voice of America och andra stationer runt om i världen. Sedan skrev han en lyssnarrapport och fick i bästa fall ett svar, en verifikation på att han lyssnat.
– Jag fick ihop över 100 länder när jag höll på. Men det här med att sitta vid en radioapparat och lyssna är borta i dag. Nu har man ju datorn till allt.
Kortvågslyssningen gjorde honom nyfiken på omvärlden och fick honom att vilja läsa mera.
– Jag fick ett intresse för världen utanför Boden. Geografi är fortfarande mitt bästa ämne.
Utöver de fem dagliga tidningarna läser han ibland italienska tidningar som La Repubblica och Gazzetta dello Sport. Intresset för Italien tog fart när han läste italienska på gymnasiet.
– Jag har rest runt i Italien flera gånger. I början av 80-talet hade jag många brevvänner där. Några har jag fortfarande kvar, även om engagemanget avtagit.
Förr gick han oftare och köpte de italienska tidningarna. Han erkänner att han numera läser en del på nätet, trots sin kärlek till pappret och trycksvärtan.
– Internet har ju sina fördelar. Det är inte bara de unga som sitter med sina datorer och paddor, jag är inte bättre själv.
Han är bekymrad för papperstidningens framtid.
– Det är ett universellt problem att upplagorna går ned. Kommer papperstidningen bara att bli något för eliten? Jag vet inte, det är svårt att spekulera, men framtiden ser inte rosenskimrande ut.
Vilken är den största händelsen under dina 43 år i tidningsbranschen?– Palmemordet måste vara det största. Det var sent en fredagskväll när en polis kom in och påstod att de hade skjutit statsministern. Då fick vi stanna pressen och de kallade in folk. Sedan kom NSD ut med ett extra nummer på söndagsmorgonen, alla ställde upp och jobbade på lördagsnatten.
Efter alla åren av nattarbete väntar nya rutiner. Nu får han se sin hustru Birgit lite oftare.
– Det blir en omställning. Hon jobbar på Sunderby sjukhus och en del dagar möts vi i dörren när jag far till jobbet. Men det ska nog gå bra, vi firade 30-årig bröllopsdag i våras.
Ett löfte han gett sig själv och sin familj är att han ska sköta om sin hälsa.
– Jag ska försöka röra på mig mera. Nu kan jag inte skylla på att jag jobbar.
2005 fick han en mindre hjärnblödning, en så kallad tia, och 2017 en hjärtinfarkt. Men han har återhämtat sig bra och ser fram emot att sluta jobba vid nyss fyllda 64 år.
– Jag vill inte bli en av alla dom som säger att ”bara jag blir pensionär så ska jag åka till månen”. Väntar man för länge kanske man inte hinner eller är helt ur form.
Kenneth är född i Skutskär men flyttade med föräldrarna till Boden 1960. Med undantag för 1969-70 då familjen bodde i Västervik har han varit Boden trogen. Det har aldrig varit aktuellt att flytta till Luleå för att komma närmare jobbet.
– Jag trivs i Boden, även om det inte finns samma utbud som i Luleå. Man får gå till biblioteket och läsa tidningar, eller vad man nu gör. Livet blir inte roligare än vad man gör det till.
Sommartid vistas han och hustrun mycket i sommarstugan i Råneå och där finns alltid projekt att sysselsätta sig med. Nu blir det också mera tid för läsning. Kanske plockar han fram favoritromanen ”Den tappre soldaten Svejk” av Jaroslav Hasek.
– Den driver med överheten på ett fantastiskt sätt. Jag brukar läsa om den med jämna mellanrum bara för att få skratta och kunna fortsätta att tro på mänskligheten. Jag har ett exemplar som är alldeles sönderläst.
Du känner igen dig i boken?– Jo, jo, visst är det så. Det blir bara värre och värre med klyftorna i samhället. De fattiga blir fattigare och de rika blir bara rikare.
Den sista februari gör han sitt sista skift i packsalen. Under åren har han hanterat enorma mängder nytryckta tidningar.
– Det måste vara miljontals. Man kan ju också fråga sig hur många ton man har lyft.
Hur många gånger har du själv varit med i tidningen?– Två gånger. En gång i Västerviks Tidning när jag plockade skräp i skärgården. Andra gången var när Boden Handboll gick upp i elitserien, jag satt på läktaren och hamnade på bild i Aftonbladet – den tidningen har jag sparat.
Men aldrig i Norrländskan?– Nej, och jag har aldrig sökt någon uppmärksamhet. Jag frågar mig; vill alla dansa och sjunga i tv? Varför är det så viktigt att synas? Jag försöker verka och vara en god människa så gott jag kan. Någonstans tycker jag om den här idén med karma, att man gör goda gärningar, att man hjälper den där tanten som saknar en tia när hon ska betala i affären.
Nu när han ändå är med i tidningen vill han passa på att säga några ord.
– Jag vill tacka alla abonnenter för att de har velat ha vår tidning och för att jag har haft jobb alla de här åren.