Varenda påsk, midsommar och jul samma sak. Det ska stressas och det ska gnällas. Så mycket att göra, så mycket att handla, så mycket att städa, så mycket att pyssla.
Ofta är det de så kallade sönderstressade mammorna som klagar. Allt ska vara perfekt, perfekt, PERFEKT.
Varje högtid, samma visa och jag blir lika störd varje gång. Herregud. Tagga ner. Sänk kraven. Sätt på mjukisbrallorna, köp en hamburgare och omfamna dammråttorna.
Å andra sidan. Jag kräver ju den där prinskorven och de där ägghalvorna på påskbordet. Jag vill ha svärmors Västerbottenspaj till midsommar och vi ska sitta i mammas och pappas lilla tvåa på julaftonskvällen och njuta av den serverade julgodisbuffén (som på något magiskt sätt alltid bara finns där).
Det är faktiskt tradition att jag ser på Kalle Anka samtidigt som julbordet dukas av och porslinet ska diskas. Visst, jag kanske kan hjälpa till och skriva några påskrim om jag hinner. Midsommarkrans? Den gör väl du, mamma?
Jag är 37 år gammal. Jag har en son, en sambo och en hund. Jag bor i hus, har ett fast jobb och äger en bil. Man skulle nästan kunna kalla mig vuxen.
Men på något sätt blir jag ett barn varje gång det vankas storhelg. Jag gillar att få saker och ting serverade, gärna av mina gamla föräldrar.
Ärligt talat är jag inte mycket mer än en lat snyltare – och det är faktiskt inte så charmigt.
Kanske det är dags för mig att bjuda tillbaka. Att öppna portarna och välkomna familj, släkt och vänner.
Vilken pizzeria i Luleå har påsköppet?