Domen föll i slutet av rättegångens andra och sista dag, då tingsrättens ordförande Niklas Lind förkunnade att tingsrätten inte finner skäl att förordna om rättspsykiatrisk utredning.
– Vi avkunnar dom och dömer för mord. Vi dömer Alexander Rad till fängelse på livstid.
Alexander Rad ska också betala 342 911 kronor till mamman.
Ordföranden säger också att det är svårt att tänka sig något allvarligare än en förälder som berövar sitt barn livet.
Men rättegångens morgon börjar med att Alexander Rad berättar om relationen till mamman och vårdnadstvisten som präglat deras liv i åtta år. Vid några tillfällen får Niklas Lind säga till pappan att inte vända sig till mamman och att inte komma med kränkande tillmälen. Till stor del är Rad oberörd. Vid något tillfälle ler han.
Han menar att Tintin inte var rädd för honom men att pojken fått "simuleringar inpräntade i sig" till följd av en vårdnadstvist.
– Han har aldrig varit rädd för mig, han har sovit gott hos mig. Har han varit rädd så har det varit simuleringar.
Advokat Marcus Lodin frågar om han ångrat sig kring den gärning han gjort. Det blir en lång tystnad innan Rad säger att han ångrat sig på flera sätt. Därefter går han in på alla rättegångar och vårdnadstvisten.
– Jag ångrar att han inte lever, det är inte en värdig behandling av honom under alla åren, säger Rad och vänder sig mot mamman med flera anklagelser.
Där bryter domaren in och säger att han inte ska vända sig till motsidan.
Åklagare Lindha Strömberg frågar pappan:
– Du säger att Tintin inte var rädd för dig. Var han rädd för dig när du ströp honom?
– Han var rädd i samband med händelsen, ja. Men jag var också rädd.
En åhörare i den fullsatta tingssalen utbrister:
– Stackars dig.
Lindha Strömberg konstaterar att Rad inte velat berätta något om händelsen men att det är utrett vad som har hänt. Att det inte var fråga om en impulshandling och att Rad avsåg att lämna landet eller döda pojken. Men han insåg att han inte skulle hinna föra honom ur landet på två timmar och då återstod det andra alternativet.
– Han säger att det handlar om att skydda och rädda Tintin, men att han själv orsakat alla utredningar och otrygghet verkar inte ha gått upp för honom. Han visar ingen ånger eller sorg. Det finns inga som helst förmildrande omständigheter och det finns inga tecken på att han lider av en allvarlig psykisk störning, säger åklagaren.
Målsägandebiträdet Camilla Orefjärd säger:
– Pappans syfte var att förgöra mamman på det värsta tänkbara sätt genom att döda det mest värdefulla i hennes liv. Det är samhällets ansvar och skyldigheter att skipa rättvisa och lyssna på Tintin.
– Han är inte här själv för att berätta. Det är vårt ansvar att berätta hans berättelse. Vi måste lyssna på Tintin och stå på hans sida, det har samhället misslyckats med. Nu är det försent. Nu är Tintin död, till följd av att samhället sett förälderns rätt till barnet.
När beslut om umgänge från tingsrätten hade kommit, berättar en kurator som kallats att vittna, om att de ritade och pratade om det. Tintin hade beskrivit sina känslor och kuratorn ställde frågan vad han tror att de som bestämmer skulle säga kring det.
– Han svarade att han trodde att de skulle säga förlåt. Det kommer jag aldrig att glömma, säger kuratorn.
Enligt ett yttrande från Kriminalvården uppvisar pappan ett antisocialt beteende.
– Han uppfattas vara känslokall och har ett kriminellt tankemönster, han är fortsatt fokuserad av vårdnadstvisten, läser domare Niklas Lind upp.
Advokaten Marcus Lodin säger att hans klient erkänner och att skuldfrågan är klar.
– Svaret på frågan "varför?" var att både han och Tintin befann sig i skottgluggen, i rättsliga processer i hela Tintins liv. Pappan upplevde att han inte lyssnades till och Tintin mådde inte bra av processen. Han ville döda för att rädda. Han accepterar straffet, det är pappans bestämda uppfattning i frågan, säger advokaten och påpekar även att det är ovanligt för en advokat att den tilltalade accepterar sitt straff.
När tingsrätten förkunnat sin dom är åklagaren Lindha Strömberg nöjd över domen.
– Det är klart att man blir förvånad när de meddelar domen så fort. Det är inte vanligt att man meddelar en livstidsdom så snabbt, säger hon och torkar tårarna ur ögonen.
Hon är märkbart rörd och säger:
– Man ska alltid vara professionell men man är också en människa.